Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fårens utfodring - Fårgödsel - Fårkontroll - Fårlus - Fårplog - Fårraser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fårgödsel — Fårraser 531
duktion. Under betäckningstiden
kan baggen jämställas med
högdräktiga eller digivande tackor. —
De högre siffrorna gälla lantrasen
som har den lägsta vikten per
tacka. Den tunga oxforddownrasen
kräver mindre foder per 100 kg
levande vikt. De lägre siffrorna gälla
därför denna ras. Cheviot och
shropshire intaga en
mellanställning. — Lammen böra snarast
möjligt efter födelsen fördelas så att
alla tackor få lika många att ge
di. För att underlätta den saken
böra överflyttade lamm gnidas mot
fostermoderns egna ungar för att
få samma lukt som dessa. Räcker
ej tackornas mjölk kan man ge
tillskott av komjölk ur diflaska. Efter
ett par veckor kunna lammen börja
äta fint hö och vid 3—4 veckors
ålder böra de få tillgång till
kraftfoder. Detta kan bestå av
havre-gröpe med en liten inblandning av
vetekli och linfrökakor. Efter
någon tid kan man också ge väl
sönderskurna rotfrukter. Vid 3—4
månaders ålder kunna lammen
vanligen avvänjas. Detta sker bäst om
lammen få gå kvar på ett rikligt
bete, medan mödrarna flyttas över
till magrare mark. Där sina de
snart av. Efter avvänjningen reda
sig lammen på enbart bete om
detta är gott. Vid produktion av
dilamm bör dock ett tillskott av
kraftfoder ges även på betet. —
Under vintern är hö fårens främsta
fodermedel. Bäst är fint hö från
höglänta marker. Av halm
användes i första hand baljväxthalm men
även halm och agnar från råg och
havre går bra. Stråfodergivan per
dag uppgår till 1 å 1,5 kg.
Rotfrukter i mängder på 3—6 kg per dag
bör gärna ingå i fårens foder. Även
AlV-foder har visat sig lämpligt
för får. Av kraftfoder brukar
havregröpe och vetekli samt linfrö-
och solroskakor föredragas. —
Gödning av får sker vanligtvis på
betet. Är betet gott behöves inget
till-skottsfoder för att få djuren i bra
hull. Först under betestidens allra
sista del kan ett tillskott av
rotfrukter eller kraftfoder någon gång
behövas. Vid gödning på stall*
gi-ves förutom hö 5 å 6 kg
rotfrukter och upp till 0,5 kg gröpe. —
Fåren böra få sitt stallfoder fördelat
på tre mål dagligen (se även
Mine-ralämnesbehov). Rbg.
Fårgödsel, se Stallgödsel.
Fårkontroll, se Avkastningskontroll
och Fåravel.
Fårlus. Vanligen avser man den stora
fårlusen (Melophagus ovinus) en
V2 cm lång, bred, gråbrun fluga
utan vingar. Genom dess avföring
får ullen en något i grönt skiftande
färg. De små fårlusarterna (av
släktena trichodectes och
haemato-pinus) äro ljusare till färgen och
blott knappnålhuvudstora. Lössen
orsaka klåda och ullavfall. —
Behandling: Bad av olika slag (t. ex.
canis ) eller inpudring med
derris-puder, DDT eller gamexan. Bad
bör ej företagas vid kall väderlek,
och inpudring med derrispuder ej
på tackor med diande lamm
(pud-ret kommer i ögonen på lammen,
som kunna bli blinda). Hfld.
Fårplog, se Betesskötsel.
Fårraser. Runt om i världens alla
länder finnas fårraser av skiftande
utseende och betydelse. Här skola
endast de nämnas som äro av
direkt betydelse för vårt land eller
som eljest särskilt dragit
uppmärksamheten till sig. — I Afrika och
Asien finns det s. k. fettsvans fåret.
Detta utmärker sig genom sin
säregna förmåga att i svansen kunna
lagra upp stora mängder fett —
8 å 10 kg — som sedan brytes ned
under tider då fodertillgången är
sämre. Till fettsvansfåren hör ka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
