Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Getternas utfodring - Getväppling - Gevär - Gifter i jorden - Giftiga växter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Getväppling — Giftiga växter
587
sintiden kan näringsbehovet fyllas
med enbart hö och halm. Det är
dock fördelaktigt med en liten giva
rotfrukter. Getter med stor
mjölkproduktion kräva ganska snart
till-skottsfoder under betestiden om
icke betesmarken är rikgivande.
De första 6—8 veckorna böra
kil-lingarna få modersmjölken. Efter
2—3 veckor kunna de börja äta
fint hö och kraftfoder. Den
slutliga avvänjningen göres då
kil-lingarna äro ungefär 2 månader
gamla. Efter avvänjningen kunna
de födas upp efter samma regler
som lammen (se Fårens utfodring).
Rbg.
Getväppling (Anthyllis vulneraria),
en örtartad baljväxt (familjen
Le-guminosae), 1—3 dm hög, med
djupgående rötter, parbladigt
sammansatta blad med stort
uddblad samt i glesa huvuden samlade
blommor med gula, på kalkgrund
även gulvita till mörkröda
kronblad och vitulligt foder. Fröna
äro något större än rödklöverfrön,
plattade, ovala och i ena änden
gula, i den andra gröna.
Getväpp-lingen är i Sverige tämligen
allmänt vildväxande på torra och
soliga platser i landets södra och
mellersta delar och odlas också, om
än i ringa omfattning, på torra
sandjordar, där den förmår lämna
högre skördar än andra
baljväx-ter. Den ger ett bra hö, men ätes
som färsk ogärna av kreaturen och
lämpar sig därför ej för
betesvallar. Bland andra namn på
getväpp-lingen kan nämnas harväppling,
sandväppling och tallklöver.
D.L.
Gevär, se Jakt, jaktvapen.
Gifter i jorden. Ämnen som i ytterst
små mängder förekomma i jorden
kunna vara giftiga för växterna. I
avfall från fabriker, som utföres
på jord, kan finnas gifter t. ex.
karbol, sublimat och zinksulfat.
Deras verkan är ofta kort, då de
lätt uttvättas av regn eller ingå i
andra föreningar i jorden, som ej
skada växterna. Klorat som
användes för att döda ogräs på
gårdsplaner, i sandgångar eller på
åkrarna verkar starkt giftigt innan
det hunnit att sönderfalla eller
uttvättas. Klorider lösliga i vatten ha
för många växter giftverkan t. o.
m. i så svag lösning som 0,1 %.
I kalkfattiga jordar bildas ofta
fria humussyror, som äro skadliga
och i industriområden med
svavel-haltiga rökgaser kan genom regnet
betydande mängder svavelsyrlighet
och svavelsyra tillföras jorden och
skada växtligheten. KIK.
Giftiga växter förekomma inom
samtliga grupper av växtriket.
Många bakterier alstra sålunda
starka gifter. Exempel härpå
erbjuda de bakterier, som under
vissa förhållanden förekomma i
matvaror och förorsaka s. k. kött- och
korvförgiftningar; i vidsträcktare
mening skulle ju alla
sjukdoms-alstrande bakterier kunna sägas
vara giftiga. Att svampar kunna
vara giftiga är allmänt känt (se
Svampförgiftning). Alger, mossor
och ormbunkar äro mera sällan
giftiga. Bland giftiga barrträd
kunna nämnas idgran och sävenbom
(Juniperus sabina), den senare ej
inhemsk hos oss men stundom
odlad. Bland de enhjärtbladiga
växterna äro narciss-, lilje- och
miss-neväxterna kända för sin giftighet;
vanliga hos oss såsom odlade eller
vilda äro av dessa påsklilja,
liljekonvalj, ormbär, tidlösa, missne
m. fl. Gräsen äro i allmänhet icke
giftiga; att dårrepe (se d. o.)
utgör ett undantag beror på en så
gott som alltid i detta gräs
närvarande parasitsvamp. Inom
avdelningen tvåhjärtbladiga växter
finner man särskilt många giftiga
hos ranunkelväxterna
(smörblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
