Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gröe - Grönfläckig padda - Grönfoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
616
Grönfläckig padda — Grönfoder
ståndet därigenom något fördröjes.
I kortvariga betesvallar har också
ängsgröen mindre betydelse och
bör helt undvikas i
växtföljdsval-larna enär den kan hålla sig kvar
som rotogräs i följande grödor. På
grund av spridningsförmågan
genom utlöpare och fröets ringa
storlek erfordras ej mer än några kg
per ha i fröblandningar till
betesvall. Flera förädlande stammar
finnas. — Kärr gr öe, betesgröe (P.
trivialis) saknar underjordiska
utlöpare men bildar i stället utlöpare
ovan jord, och har därför liksom
ängsgröen stor förmåga att breda
ut sig och bilda tät matta. Till
skillnad från ängsgröen har den
mot spetsen avsmalnande blad,
som ej heller bli så långa som
hos vissa arter av ängsgröe och
även spensligare. Vidare har
kärr-gröen långt spetsigt snärp. —
Kärrgröen fordrar fuktig jord och
är mycket känslig för torka. Där
den trivs tar den lätt överhand
utan särskild frösådd och
förekommer ofta som ogräs i dåligt dikad
och brukad åkerjord. Fröet
medtages också i fröblandning till
betesvall endast under för gräset
särskilt gynnsamma och säkra
förhållanden, främst på varaktigt
fuktig jord. — Sengröe (P. palustris)
skiljer sig från föregående arter
genom att sakna utlöpare och
snärp. De fina, ofta grenade stråna
växa i luckra tuvor och vippan är
mera hopdragen än hos föregående
arter samt får ett karakteristiskt
utseende genom den
gulaktigt-vio-letta färgen på småaxens spets. —
Sengröe är ett utpräglat slåttergräs
och lämpar sig särskilt för
torvjordar, där det i blandning med
timotej har fått stor användning
på sistone. — Vitgröe (P. annua)
är ett litet, ettårigt gräs, som
uppträder på gångar och andra platser,
där annan vegetation är sparsam
eller saknas. Kan få en viss
betydelse i betesmarker genom att fylla
ut bara fläckar, som av olika
anledningar uppstått. — Fjällgröe
(P. alpina) förekommer allmänt
i det inre Norrland och utgör ett
fördelaktigt inslag i betet för de
djur som äro hänvisade till
naturmarkerna. B. W—n.
Grönfläckig padda, se Kräl- och
groddjur.
Grönfoder. På gårdar som ej ha
tillgång till betesmarker utgöres
husdjurens sommarfoder i stor
utsträckning av ett eller annat slags
grönfoder. Icke ens gårdar med
högt utvecklad betesskötsel kunna
alltid reda sig utan en viss
användning av grönfoder. Under
högsommarens värsta torkperiod
lämna nämligen betesmarkerna oftast
en så liten avkastning att en
reserv i form av på åkern odlat
grönfoder alltid bör finnas. — Det
tidigaste grönfodret får man genom
att odla höstråg (eller ibland
höstvete) i blandning med
ludd-vicker. Härvid sås på hösten en
blandning som per hektar består
av 100—125 kg råg eller vete och
50—70 kg luddvicker. En sådan
blandning är färdig till skörd
redan vid övergången från vår till
sommar. Detta grönfoder bör
skördas senast i begynnande
axskjutning. Härefter blir det grovt och
mindre värdefullt. Blandningen
med råg blir färdig till användning
omkring 14 dagar före blandningen
med vete. — Vanligt grönfoder
eller sommargrönfoder består i
regel av ärter, vicker och havre i
blandning. I blandningen kan dock
ingå även korn. I utsädet bör
balj-växterna ingå med ungefär 2/3,
stråsäden med ungefär 1/3. Av
stråsäd väljes helst en havresort
med rik bladmassa. Stråsäden
bidrager till att bära upp
baljväx-terna och gör dessutom fodret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
