Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grönfoder - Grönfoderhö - Grönfoderträda - Grönfodret i utfodringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grönfoderhö — Grönfodret i utfodringen
617
mera välgörande ur dietisk
synpunkt. I en del fall uteslutes
stråsäden helt eller delvis från
utsä-desblandningen och ersättes med
10—20 % småfröiga hästbönor.
Vid all grönfoder odling bör ett
tätt, kraftigt bestånd
eftersträvas.
Täta bestånd åstadkommas genom
riklig gödsling, gärna med
stallgödsel, samt tämligen stor
utsädes-mängd. Den senare brukar hålla sig
mellan 250 och 350 kg pr hektar
alltefter de ingående växtslagens
tusenkornvikt. Sådden utföres
första gången tidigt på våren samt
upprepas flera gånger, så att
fodret ej blir för grovt innan det
användes. Vanligen sås detta
grönfoder på trädan och får bli förfrukt
till höstsäden. Särskilt i södra
Sverige är det vanligt att djuren
tjud-ras och direkt få beta av det
växande grönfodret. Om någon del av
skörden ej hinner förbrukas i
färskt tillstånd, beredes det till
pressfoder eller till grönfoderhö
(se Hö). I trakter av Norrland där
stråsäden ej mognar förekommer
ofta odling av vanligt grönfoder
direkt för höberedning. ■— Som
grönfoder användes i stor
utsträckning även gräs och klöver
från slåttervallarna, blåluzern,
fo-dermärgkål och rotfruktsblast. Om
dessa foderslags odling se särskilda
artiklar. Ew. Å.
Grönfoderhö, se Hö.
Grönfoderträda, en form av
halv-träda (se Träda).
Grönfodret i utfodringen. Under en
tid var det mycket vanligt, att
nötkreaturen i det mest intensivt
drivna jordbruket under nästan hela
sommaren utfodrades med
grönfoder på stall. Numera bedrives
grönfoderodling för att frambringa
en foderreserv som kan tillgripas
då betesproduktionen tryter. —
Det tidigaste grönfodret lämnar
rågen. Denna, som har en hög
torr-substanshalt lämpar sig bäst för
hästar, men kan också med fördel
ges till nötkreaturen. Till svinen
passar rågen däremot ej. Vetet
som av stråsädesslagen blir färdigt
till användning närmast efter
rågen är saftigare än denna och är
mera allsidigt användbart. Genom
att luddvicker vanligtvis blandas
med rågen och vetet till grönfoder
ökas fodrets saftighet ytterligare,
samtidigt som äggvitehalten stiger.
— Vickerhavren och det rena
balj-växtgrönfodret (av ärter, vicker
och hästbönor) ge utmärkt foder
åt nötkreatur och svin. För
hästarnas del är det rena
baljväxt-grönfodret onödigt rikt på äggvita.
Skördetiden bör rättas efter det
djurslag som skall ha fodret.
Till nötkreaturen bör vanligt
grönfoder skördas då
baljväx-terna börjat blomma, till
hästarna först senare, t. o. m. så
sent som då stråsäden börjat
bilda kärna.
Svinen böra endast givas
mycket spätt och fint foder. För
deras räkning göres skörden
därför redan före baljväxternas
blomning. — Värdet och
användbarheten av grönfoder skördat från
slåttervallarna beror i stor
utsträckning på de växter som ingå
i fodret och på deras
utvecklingsstadium. Som allmän regel kan
man säga att näringsvärdet är
större ju högre halten av
baljväx-ter är och ju tidigare skörden
företagits. Ren klöver har i spätt
tillstånd en äggvitehalt som är
avsevärt för hög t. o. m. för
mjölkkorna. Den inverkar i för stora
gi-vor ofördelaktigt på
fodersmältningen och kan också ge dålig smak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
