Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hönsraser - Hönssjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hönssjukdomar
771
god äggläggare och har ett
förstklassigt kött, men den är rätt
sen-vuxen och har stort foderbehov.
Hos oss är den numera sällsynt. —
Engelska raser. Sussex
härstammar från grevskapet med
samma namn och anses tillhöra
Englands äldsta hönsraser. Den är
snabb- och senvuxen; tuppen väger
3,5 och hönan 3 kg. Den har
enkelkam, röda öronskivor, kornfärgad
näbb, vit benfärg och brunskaliga
ägg. Färgen på fjädrarna växlar,
men den s. k. columbiateckningen
är mest känd. Denna ras, som är
lugn och gärna ruvar, förenar god
äggproduktion med högsta
köttkvalitet, varför den fått stor
spridning i andra länder. Den vinner
med rätta allt större utbredning i
Sverige tack vare härdighet och
snabbvuxenhet samt lämplighet för
uppfödning i frihet. — Orpington
är en något större ras än
föregående och härstammar från
Orpington i Kent. Den har enkelkam,
röda öronskivor, vanligen vit, men
i vissa fall t. ex. hos svart
Orpington, mörk benfärg och gula ägg;
hönan ruvar gärna. Det är en
utpräglad köttras, som är härdig och
snabbvuxen, men har stort
foderbehov. — Dorking, som är av
samma storlek som Orpington men är
bättre äggläggare, förekommer i
flera olika färger. — Indiska
strids-höns härstamma från höns, som
förekomma på de Malajiska öarna
och ha förädlats i grevskapet
Corn-wall vid Englands sydkust. Det är
en medelstor ras med sporrar hos
både tuppar och hönor; hos andra
raser finnas sporrar endast hos
tuppen. Stridshönsen är dåliga
vär-pare, men ha god köttansättning
■—-särskilt välutvecklat bröstkött,
varför de äro lämpliga för
köttproduktion. — Franska raser ha
ringa betydelse för vårt land då de
ej äro så lämpade för vårt klimat.
Mest bekant är Faverolle, som är
en utpräglad köttras. Den användes
vid korsning för framställning av
poularder. — Houdan är en något
mindre ägg- och köttras som är
snabbvuxen, men ömtålig och
därför mindre lämplig i trakter med
kallt och fuktigt klimat. — Bland
Hollands raser är
Barnevel-der från byn Barneveld den enda,
som tilldragit sig något intresse i
Sverige. Rasen är medelstor och
väger 2,5—3,5 kg; den har
enkelkam, röda öronskivor, gul
näbb-och benfärg, stora ägg med
kaffe-brun skalfärg, svart fjäderfärg
med obetydlig guldteckning.
Bar-nevelder är en god värpare, men
senvuxen; köttet är av medelgod
kvalitet. Rasen synes icke ha den
för svenska förhållanden
erforderliga härdigheten och har därför
gått tillbaka under de senaste åren.
Bland övriga raser kan
nämnas: Tyska rikshöns, Hamburgare,
Ostfriesiska Möwen, Belgiska
Mali-ner, Brakel, Polska grönbenta,
Pe-dauer m. fl. — L y x h ö n s. Bland
lyxhöns kan nämnas Japanska
dvärghöns, Segright Bantam, Mille
Fleurs m. fl. Dit räknas även
Japanska silkeshöns, som skilja sig
från andra genom att deras fjädrar
ha ett ulligt utseende. Rasen har
mörkt hudpigment, som gör att alla
nakna hudpartier ha blåaktig färg.
Yokohama och Phönix äro
originella raser med ofta flera meter
långa stjärtfjädrar. KIK.
Hönssjukdomar. För att
hönsskötseln skall ge bästa möjliga
ekonomiska utbyte fordras givetvis av
dess utövare en inte ringa
förtrogenhet med vad som hör till
djurens utfodring, inhysning,
hönsgårdens skötsel osv. En viss
kännedom om hur man bör förhålla
sig, då sjukdom utbrutit bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
