Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt - Villebrådsarterna - Däggdjursvilt, ej rovdjur - Rådjur - Hare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
810
Jakt
av värde under snön. I sydligaste
Sverige kunna rådjuren vid
betningen och fejningen förorsaka
viss skada på skog och gröda,
särskilt äro de svåra på silvergran
och andra utländska trädslag, men
i övrigt är skadegörelsen
obetydlig. Rådjuret utgör ett mycket
värdefullt villebråd. Köttet är
förträffligt och av huden beredes fint
sämskskinn. Jaktsätten äro många,
i sydligaste Sverige är klappjakt
det vanligaste, i övrigt användes
drivande hundar (se sid. 835 och
832). Helst använder man en
långsamt drivande hund, varigenom
rådjuren ej sträcka ut så långt. Vid
spårsnö kan man ibland komma i
skott genom att länge följa spåret,
då djuret småningom blir mindre
skyggt. Vården av rådjursstammen
går mest ut på att göra
avskjutningen rationell. Man skjuter hellre
bocken än geten, vilket dock ej får
ske alltför ensidigt. Då bocken
fällt hornen känns han igen bl. a.
på hårtofsen vid könsorganet.
Djuren äro mycket tacksamma för
hjälpfoder under vintern, helst i
form av klöverhö, som placeras i
häckar eller fastbindes vid
trädstammen på sådant sätt att
grenverket skyddar för nederbörd. Till
vården hör också efterhållande av
löslöpande hundar, som särskilt på
eftervintern vid djup snö eller
skare kunna anställa stor förödelse. —
Hare förekommer i hela vårt land
och på nästan alla slags marker.
Vi ha två arter, den inhemska
skogsharen (Lépus timidus) och
tyskharen eller fältharen (L.
eu-ropaéus). Skogsharen fäller
framåt vintern de gråbruna
sommarhåren som ersättas av vita eller
blåvita. Skogsharen håller till i
skogstrakter men söker gärna sin
föda även på odlad jord. I södra
och mellersta Sverige har den
bli
vit i hög grad undanträngd av
tyskharen, som helst håller till på
öppen mark, men även alltmer
breder ut sig till smärre
skogsområden. Skogsharen lever på
sommaren av gräs, saftiga örter,
sädes-brodd, kål m. m. På vintern blir
födan mera grov, kvistar och
knoppar av lövträd och buskar,
ljung, torrt gräs samt bark, främst
av asp. I trädgårdar kan han bli
ganska besvärlig, särskilt genom
att gnaga barken på fruktträd,
vilket dock i högre grad gäller
tyskharen. — Tyskharen eller, som
man nu hellre kallar den, fältharen
började här i landet inplanteras i
mitten av 1800-talet. Fältharens
vinterdräkt avviker föga från
sommardräkten. Från skogsharen
skiljer den sig dessutom bl. a. genom
sin mera rödbruna färgteckning
och den längre svansen, som på
ovansidan är svart. Korsningar
mellan skogs- och fälthare äro
ganska vanliga. Fältharen
använder i mycket samma slags föda som
skogsharen, men på grund av sitt
hemvist utnyttjar han mer fältets
och trädgårdens produkter. Han
åstadkommer därför mer skada än
skogsharen och särskilt är
gnag-ningen på de unga fruktträdens
bark betänklig. Fruktträden
brukar man skydda genom att
omgärda stammarna med papper, enris
eller ståltrådsnät. En enkel metod,
som använts med framgång är att
emellanåt under vintern lägga ut
kvistar av fruktträden (från
be-skärning). Hararna föredraga då
dessa lättåtkomliga kvistar och
lämna de stående stammarna i
fred. Parningstiden inträder för
haren i mellersta Sverige i februari
något tidigare söderut och senare
norrut. Omkring 7 veckor efter
parningen sätter honan en första
kull och är snart därefter färdig
för ny parning. Mer än två kullar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
