Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt - Villebrådsarterna - Fågelvilt, ej rovfåglar - Ripa - Fasanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
816
Jakt
nas föda utgöres av allehanda bär
och frö av ris, under vintern av
knoppar på träd och buskar. I maj
—juni lägger hönan ett 10-tal ägg,
som kläckas efter 3 veckor.
Kycklingarna leva första tiden mest på
insekter. Ripan är föremål för
livlig fångst och jakt av såväl
ortsbor som långväga sport jägare.
Denna sistnämnda kategori
använder stående hund och jaktsättet
påminner därvid mycket om
rapphönsjakten (se sid. 831). Såsom
näringskälla förekommer i stor
utsträckning snarning av ripor. På av
ripor upptrampade stigar, invid
tuvor och risbackar gillras av smidig
metalltråd en ögla, som av fågeln
själv dragés till om hals eller
fotter. Snarning är tillåtet fångstsätt
inom skyddsskogsområdet i
Jämtlands län och ovan odlingsgränsen
i Lappland.
Fasanen är ett för stora delar
av vårt land ganska nytt
villebråd, som på lämpliga marker fått
stor spridning och ofta blivit ett
dominerande viltslag. Utgångna
från Kaukasus har den vanliga
fasanen eller jakt fasanen (Phasiänus
cölchicus) utvecklat sig i ett flertal
raser, såsom ving fasan (Ph.
cölchicus torquatus) med vit halsring
på tuppen, den i vårt land
vanligaste, mongoliska fasanen (Ph.
cölchius mongölicus) vars tupp
har vit halsring samt vit
fram-vinge. Tuppen har sporrar, som på
gamla exemplar bli långa och
skarpa. Han har även fjäderöron,
som bli särskilt utstående på
våren under parningstid, då även
kinderna bli starkt röda. Hönan är
gråvattrad, men har en svag,
lilafärgad metallglans kring halsen.
Fasanen infördes till Sverige redan
på 1700-talet och flera gånger
under 1800-talet, men med ringa
framgång utom i de sydligaste
de
larna av landet. Det var de i stor
skala bedrivna inplanteringarna
på 1920-talet, som orsakade det
genombrott, som tillförde stora
delar av vårt land en mycket talrik
fasanstam. I jordbruksbygder med
vassar, backar och snår spridde de
sig lätt, och till ökningen bidrog
även uppfödning i fasanerier. År
1939 upptar statistiken 83.000
skjutna fasaner i landet. Då kom
dock ett bakslag genom de kalla
vintrarna. År 1942 infördes förbud
att skjuta höna och småningom
har stammen ånyo ökat, ehuru ej
till samma storlek som i slutet på
30-talet. Fasanernas föda utgöres
under sommaren av ogräsfrö och
även allehanda insekter förtäres.
Kycklingarna leva första tiden
mest på larver, myror och liknande
insekter. Framåt hösten blir det
rikligt med bär och säd i kosten
och på vintern utgöres födan
förutom av spillsäd, även av ollon,
nypon o. d. Vill man hålla
fasanerna kvar i sin mark, bör man under
vintern fordra ut dem. De komma
regelbundet och tacksamt till
foderplatserna och stanna i
grannskapet även under häckningen.
Till foderplatser kunna användas
täta granar eller snår eller ock
särskilt uppförda remiser. —
Fasanen jagas på flera sätt. På marker
med särskilt riklig tillgång
anordnas klappjakt, eljest vanligen jakt
med stående hund (se sidorna 835
och 831) eller med hundar som
endast stöta fasanerna. Som förut
nämnts förekommer ganska
allmänt uppfödning av fasaner. Få
villebrådsarter ge vid uppfödning
ett så gott resultat. Vid inköp av
ägg för kläckning och av ungfågel
för utsläppning får man i regel god
hjälp genom länets
jaktvårdsföre-ning, som både anvisar
leverantörer och ofta lämnar bidrag och råd.
Fasaner äro i ringa grad utsatta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
