Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt - Villebrådsarterna - Rovfåglar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
830
Jakt
kunna kvarstanna i sydligaste
Sverige.
F j äll v r å k e n (Buteo lag opus)
tillhör fjällen, fjällbjörksområdet
och angränsande skogar. Det är
den största av våra vråkar.
Stjärten är längre än hos ormvråken
och ljusare tecknad på undersidan.
Tarsen är fjäderklädd. Liksom
tornfalken och fiskgjusen brukar
den stanna i luften och hålla sig
uppe genom att flaxa med
vingarna.
Ormvråken (Buteo buteo) är
till färgen mörkare än fjällvråken.
Den har jämförelsevis korta vingar
och en bred stjärt. Då den lämnar
marken stiger den ofta i spiralflykt
och svävar omkring på ett ganska
Fot av ormvråk.
litet område. Man kan skilja den
från bivråken bl. a. genom att den
brukar rikta huvudet nedåt, varför
näbben ej blir synlig underifrån,
under det bivråken riktar huvudet
framåt, varigenom näbben blir
synlig. Även om ormvråken tar en
del fågelvilt gör den ganska liten
skada.
Bivråk, hane, på boet.
Bivråken (Per nis apivorus)
har en mera långsträckt form än
ormvråken och har längre vingar.
Som nyss nämndes håller den
under flykten huvudet framåtriktat,
så att näbben blir synlig.
Falkar (Falco) finnas i ett
flertal arter, av vilka må nämnas
jaktfalk, pilgrimsfalk, lärkfalk,
stenfalk och tornfalk. De äro eleganta
fåglar, snabba, skickliga flygare.
Övernäbbens spets är skarpt
nedåt-riktad och strax bakom spetsen
finnes en tandliknande utväxt,
genom vilken man kan skilja falken
från andra rovfåglar. Ehuru
särskilt de större falkarna, jaktfalk
och pilgrimsfalk, kunna vara
ganska svåra på villebrådet, äro alla
falkar fridlysta hela året. De
förekomma ganska sparsamt och
skadan blir därigenom ej så stor.
Glada (Milvus milvus)
igenkännes under flykten lätt på sin
kluvna stjärt. Förr ansågs den som en
av de svåraste rovfåglarna, men är
numera så sällsynt, att
skadegörelsen saknar betydelse. I södra
Sverige är ett fyrtiotal par kända,
norrut endast något enstaka par.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
