Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt - Villebrådsarterna - Rovfåglar - Jaktens utövande - Jakt med stående hund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakt
831
Fiskgjusen (Pandion
haliae-tus) är en av våra vanligaste
rovfåglar. Karakteristisk är dess vana
att med fladdrande vingar stå
stilla i luften och speja efter rov
och så plötsligt störtdyka efter
detta. För det jaktbara vilda är
gjusen praktiskt taget ofarlig. Den
är fridlyst hela året.
U g g 1 o r ha en mjuk, yvig
fjäderskrud, och mycket tyst flykt.
Karakteristiskt är det runda huvudet
och de stora, framåtriktade
ögonen. Med något undantag jaga de
endast på natten, då de se bra.
Dagsljuset bländar deras ögon. En
del arter äro svåra rovfåglar och
de böra ej få bli för talrika i den
vårdade jaktmarken. Flertalet
ugglor sakna dock egentligt
jaktligt intresse och tillhöra de fåglar,
som äro fridlysta under tiden
mars—augusti.
Berguven (Bubo bubo) är den
största bland ugglorna och även en
av våra största rovfåglar. Den har
en kroppslängd av ca 7 dm och en
vingbredd av nära en halv meter.
På huvudet har den två stora
fjädertofsar. Ännu under 1900-talets
första årtionden var den ganska
vanlig i hela landet, men har blivit
alltmer sällsynt. I de stora
skogarna i landets västra och norra delar
har den dock hållit sig
jämförelsevis bra. Födan utgöres mest av
smågnagare samt kråkfåglar,
småfågel m. m., men den tar även hare
och fågelvilt. Tvivelsutan är den en
stor skadegörare, men då den är
mycket sällsynt i de mera
viltvår-dade jaktmarkerna är skadan av
ringa betydelse. Uven är helt
fridlyst på kronans mark och i vissa
län även på enskild mark. I övriga
län är den fridlyst mars—augusti.
Uvar användes med fördel vid
kråkskytte, se ovan under kråkor.
Kattuggla (Syrnium dluco) är
vår allmännaste uggla i södra och
mellersta Sverige. I Norrland är
den sällsynt. Den bor mest i ihåliga
träd. På kvällarna låter den höra
sitt kända läte — uit — uit. Dess
förekomst röjes också av de
karakteristiska spybollarna med fjädrar
och dun från förtärda fåglar. I
stort sett är kattugglan en nyttig
fågel, som lever på sorkar och
möss, men särskilt under vintern
kan den vara svår på rapphöns och
även änder.
Fjällugglan (Nyctea
scan-diaca) har vit fjäderskrud. Den
tillhör fjällen, men kommer ofta
söderut under vårvintern och kan
då bli ett svårt gissel för
rapphönsen. Slår den till på en plats gör
den snart slut på de under stark
kyla helt spaka rapphönsen.
Jaktvårdaren gör därför klokt i att
söka fälla den.
JAKTENS UTÖVANDE
Jakt med stående hund användes
huvudsakligen ifråga om fågelvilt
såsom rapphöns, fasan, tjäder,
orre, ripa och beckasin. Hundrasen
är pointer, setter eller
vorsteh-hund, vilka med ett gemensamt
namn kallas hönshundar eller
rapphönshundar. Dessa måste
bibringas en mycket god dressyr. I
sicksackslag genomsöka de marken
och på deras beteende kan man se
när de funnit eller närma sig
villebrådet, som har för vana att tro
eller trycka för hund. Då hunden
fått närmare klart för sig var
villebrådet befinner sig gör han stånd,
han liksom stelnar till och står
fullkomligt orörlig. På tillsägelse går
så hunden försiktigt framåt till
dess att fågeln eller kullen lyfter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
