Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt - Jaktvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
842
Jakt
Utfodring, av rådjur med klöverhö.
snöing, eller anordna foderhäckar
under skyddstak, vilka utplaceras
på spridda ställen i skogen, dock ej
för långt från vägen, enär man då
ofta försummar att fylla på fodret.
Älgar gnaga med begärlighet
barken på aspstammar. För att i
någon mån undgå att de gnaga på en
stor mängd stammar kan man fälla
några ganska grova sådana, som
älgarna angripa och snart nästan
helt skala. Älgarna äro tacksamma
för saltsten, ehuru det är ovisst om
den är till någon nytta för dem.
Man har gjort en del intressanta
försök att genom tillskott av vissa
hornbildande ämnen i hjortdjurens
föda, benmjöl, krita, koksalt,
förbättra de såsom troféer högt
skattade hornkronorna. Detta har
särskilt lyckats en tysk, Franz Vogt,
som genom att giva sesamkakor åt
kronhjortar och rådjur, vilka
höl-los under kontroll inom en större
inhägnad, på åtta år förstora
kronorna till mer än det dubbla. Även
om man ur naturskyddssynpunkt
kan unna rovdjuren en skälig
tribut, ligger det i jaktvårdarens
intresse att hålla deras antal inom
lämpliga gränser. I särskilt
hög-grad gäller detta områden där man
genom god jaktvård lyckats
uppdriva en stark viltstam. Med denna
följer också ökning av rovdjuren,
främst räv och duvhök, men även
andra rovfåglar. Till skadedjur för
det vilda räknar man också kråkor,
skator m. fl., som av jaktvårdaren
måste efterhållas. Uppträda
rovdjuren i större antal räcker det ej
att decimera dem vid jakt eller
med vanligt skytte. Rävfamiljer
måste då förgöras vid lyan,
hökarna tagas i burar eller slagnät,
kråkfåglar fångas i kråkburar eller
effektivare dödas med fosformos.
En förutsättning för att
villebrådet skall trivas i markerna är att
det kan finna skydd och lämpliga
gömslen. Där sådana finnas och
därjämte föda, dit söker sig det
vilda. I viss mån försämras
villebrådets trivsel genom den stigande
kulturens röjning av betesmarker,
uppodlingar, dikningar m. m., dock
ej i den utsträckning, som man på
många håll velat göra gällande.
Vid gallring och andra huggningar
i skogsbestånden låter man i regel
underväxten kvarstå och denna
utgör jämte de kvarstående träden
erforderligt skydd. Endast å
hyggen och andra föryngringsytor, där
man eftersträvar att få plantor,
företages röjning av den lägre
vegetationen, men dessa områden
utgöra en ringa del av
skogskom-plexet och växa för övrigt snart
igen och bilda som ungskogar ett
utmärkt skydd och kärt tillhåll för
det vilda. Vid röjning av
betesmarker bör man spara de stora
täta snåren av slån, hagtorn,
nypon o. dyl. Detta är desto mer
angeläget som sådan röjning blir så
kostsam att vinsten för
betesändamål uteblir. Backar i de stora
åkerfälten äro kära tillhåll för
åtskilliga viltslag. De äro vanligen
bevuxna med en eller annan
tätväxande vegetation, som ger
utmärkt skydd. Detta skydd bör man
bibehålla och om backarna äro
glesbevuxna kan man med stor
fördel inplantera lämpliga träd, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
