Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
854
Jordarter
till en gemensam grupp, som
kallades mjuna. — Åkerjordarnas
matjordslager innehåller dessutom
alltid mer eller mindre humus eller
mullsubstans (se Humus och Mull),
även om den underliggande alven
är praktiskt taget humusfri. På
sina håll förekomma rena,
oblandade humus jordar (vissa
torvjordar), men ofta äro de organogena
jordarterna uppblandade med
mineraljord. I de sorterade
mineraljordarna överväger oftast någon viss
kornstorleksgrupp, som sätter sin
prägel på jordarten, men vanligen
påträffas därjämte inblandningar
av närliggande korngrupper. I de
osorterade jordarna
(moränjordarna) förekomma oftast alla de olika
korngrupperna samtidigt
(åtminstone alla de, som äro finare än
grus). Även i moränjordarna
överväger dock vanligen någon av
korngrupperna. Den dominerande
kornstorleken utövar stort inflytande
på jordartens egenskaper, särskilt
dess vattenhushållning, brukbarhet
och bördighet. — Sand- och
grusjordar äro i sig själva
näringsfat-tiga. De utmärkas av stor
genom-släpplighet, varför de vanligen ej
behöva dikas. På grund av ringa
vattenhållande förmåga, lida de
ofta svårt av torka. De kunna dock
vara goda skogsjordar, ty
trädrötterna hämta vatten och närsalter
från större djup. — Jordarter som
huvudsakligen bestå av finmo och
mjäla äro också ganska
närings-fattiga. Genom sin stora
kapillari-tet (se d. o.) och ganska goda
ge-nomsläpplighet ha de förmåga att
snabbt suga till sig och helt mätta
sig med vatten. Då därtill
sammanhanget mellan de enskilda
partiklarna är ringa, bli de utpräglade
flytjordar, vilket visar sig så, att
öppna diken lätt flyta igen och
dräneringsrör tilltäppas. De ha liksom
vissa lättare lerjordar en
besväran
de benägenhet för skorpbildning,
(se Struktur). I likhet med vissa
torvjordar äro de även
tjälskju-tande och bli lätt utsatta för
upp-frysningsskador (se Tjäle). — Ju
mindre jordpartiklarna äro, desto
större blir deras sammanlagda
relativa yta och därmed ökas
för-vittringshastigheten. Då lerorna i
vårt land innehålla rikligt med
ovittrat material, kunna de ifråga
om vissa växtnäringsämnen,
särskilt kali, årligen täcka en stor del
av grödans behov. Ej blott
finför-delningsgraden utan även
materialets mineralogiska
sammansättning utövar dock stort inflytande
på en jordarts naturliga bördighet.
En jordart, som uppstått ur
basfattiga, kiselsyrarika och
svårvittrade bergarter, t. ex. kvartsiter,
hälleflintor, sura graniter och
gnejser, är givetvis näringsfattig.
Har däremot goda kalk-, kali- och
fosfatrika bergarter, exempelvis
kalkstenar, skiffrar, diabaser och
grönstenar lämnat
ursprungsmaterialet, blir även jordarten mera
näringsrik, i synnerhet som
motsvarande mineral samtidigt äro
ganska lättvittrade. För att
lerjordarna skola lämna goda skördar
måste deras genomsläpplighet och
struktur förbättras genom lämplig
dränering och bearbetning. —
Finlerets största betydelse ligger däri,
att det liksom mullen har kolloidala
egenskaper, framför allt
utbytes-och adsorbtionsförmåga (se
Mark-kolloider). Härav påverkas
jordens vatten- och
näringshushåll-ning högst avsevärt. Vid en
praktisk indelning av de olika
jordarterna ur odlingssynpunkt plägar
man därför sammanföra dem i ett
mindre antal grupper alltefter
deras lerighet och mullhalt. I
översikten på sid. 855 angivas de
vanligaste dubbelnamnen inom
parentes:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
