Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvävegödselmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kvävegödselmedel
1071
heten kommit väl i gång. Vid stora
givor ges salpetern lämpligen i två
omgångar. Vårsådda oljeväxter få
ofta en del kvävegödsel före
sådden och övergödslas sedan med
salpeter i samband med en
hästhack-ning. Ammonsulfat
(ammoniumsul-fat eller svavelsyrad ammoniak,
20,8 % N) är särskilt lämpligt för
gråfläcksjuka jordar. Dessutom är
det lämpligt för potatis, såvida
jorden ej är mycket kalkbehövande.
För undvikande av
ammoniumkvä-veförluster bör ammonsulfat
ned-brukas omedelbart efter
utspridningen. Kalkkväve
(kalciumcyana-mid, 18 % N) kan vid rätt
användning och under för kalkkväve
gynnsamma förhållanden ge
ungefär samma kväveverkan som
salpeter. Till för kalkkväve gynnsamma
förhållanden hör väldränerade
jordar med god halt av mull och lera
(dvs. kolloidrika jordar) och ej
alltför dåligt kalktillstånd, goda
nederbördsförhållanden samt
värme. Kalkkväve synes passa bättre
till havre, vårvete, kålrötter, rovor
och potatis än till andra grödor.
Kalkkväve bör om möjligt
ned-brukas omedelbart efter
spridningen, då i annat fall en del
av kvävet kan bortgå i form
av ammoniak.
Vid övergödsling med kalkkväve
uppnås avsevärt mindre
kväveverkan än vid nedbrukning. Användes
kalkkväve för övergödsling av
vallar och höstsäd bör spridningen ske
tidigt medan jordfuktigheten är hög
och temperaturen låg. Nedbrukning
bör ske med djupgående redskap så
att kalkkvävet ej blir liggande i det
torra ytskiktet utan kommer ner i
den fuktiga delen av matjorden. På
ler- och mullfattiga jordar bör
utspridningen ej ske senare än en
vecka före sådden emedan eljest
groningsskador kunna uppstå. På
torra mullfattiga och lerfria jordar
samt i trakter med mycket kort
växttid är kalkkväve mindre
lämpligt och har under dylika
förhållanden till alla grödor avgjort
sämre verkan än salpeter. Mera
ogräs-bemängda fält böra ej kvävegödslas
utan att ogräsbekämpning
företages. Vid intensivt jordbruk med
stora kvävegivor bör man till
stråsäd ej ge hela kvävegivan före eller
vid sådden. Man bör avvakta
grödans utveckling och tillföra
behövligt kvävetillskott, när plantorna
nått sådan utveckling, att risk för
alltför kraftig vegetativ utveckling
icke föreligger. Vid stora
kvävegivor till rotfrukter bör man också
dela på kvävegivan.
Kväve gödsling sbehovet
bestämmes i första hand av grödan
(baljväxt eller icke baljväxt
samt grödans stråstyrka), i
andra hand av
markbeskaffenheten.
Tacksamma för kvävegödsling äro
följande grödor: stråsäd,
rotfrukter, fodermärgkål, potatis,
gräsrika slåtter- och betesvallar.
Oljeväxter, hampa och flertalet
grön-saksväxter äro också särskilt
tacksamma för kvävegödsling. Till
spånadslin bör kvävegödsling ske
med försiktighet, då kvaliteten
eljest lätt kan försämras. Alla
balj-växter, dvs. ärter, vicker, bönor,
klöver och luzern samt grödor, där
baljväxterna utgöra en stor del av
beståndet, t. ex. klöverrika
slåtter-vallar och baljväxtrika
blandsädes-grödor äro icke kvävebehövande.
De kvävebehövande grödorna
böra tillföras kväve i form av
handelsgödsel på de allra flesta
jordar, undantagandes goda
kärrtorvjordar i södra och
mellersta Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
