Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kålrot - Kålrotsblast - Kålrotssläde - Kåltistel - Kålvass - Kålväxternas skadedjur - Kälkar - Källa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1076
Kålrotsblast — Källa
netecknas av ett bronsfärgat men
senare mer eller mindre brunviolett
huvud. Sorten kännetecknas för
övrigt också av en rent grön blast
i stället för en blågrön. Weibulls
Original har klotrunda till svagt
ovala rötter med mycket få
sidorötter. Köttfärgen är kraftigare
gul än hos övriga gulköttiga
kål-rotssorter. Balder är tidigare än
både Gul Svensk och Bangholm. —
Odling. Kålroten är en
kulturväxt för det svala, fuktiga
klimatet. Den är ganska okänslig för våt
och kall väderlek och fortsätter att
växa till in i oktober. Den är
frost-öm under våren men synes tåla
temperatur ned till •—8° C under
hösten. Kålroten trivs bra på
styva, kalla lerjordar. Kålroten bör
ges en bra plats i växtföljden,
företrädesvis efter höskörd på träda
eller efter höstsäd på vallbrott.
Mellan varje kålrotsgröda i
växtföljden bör förflyta en period av 7
—8 år. Näringsupptagandet sker
vanligast från juli till september.
En stallgödselgiva av 30 å 40 ton
per hektar bör tillföras
kålrotsskif-tet. Handelsgödsel bör dessutom
tillföras med 200 kg/ha av
20-pro-centigt fosforgödselmedel samt
50-100 kg/ha av 40-procentigt kalisalt.
Kålrotsfröet bör sås tidigt, dock ej
så tidigt, att man löper risken av
frostskador på plantorna under
våren. Tiden omedelbart efter
strå-sädessådden torde vara den
lämpligaste. Utsädesmängden per ha
ligger mellan 6 och 8 kg. —
Radavståndet kan variera mellan 45
och 60 cm. Skötseln under
växtti-den består i hackrensning och
gallring. Plantavståndet vid
gallring bör sättas till 28 å 30 cm.
Mot jordloppsangrepp på
kålrötterna kan det under den
tidiga utvecklingen bli
nödvändigt med bepudring.
För bepudring kan lämpligen
användas arsenikföreningar eller
DDT-preparat. ■— Upptagningen
sker enklast med kålrotsupptagare,
som först skär av blasten och sedan
med lyftare lossar kålroten.
Avkastningen per ha varierar i hög
grad men torde kunna beräknas
till i medeltal 60 å 80 ton/ha.
Blasten uppgår i vikt till 20 å 30 %
av rotskörden. Fröodlingen av
kålrötterna sker från sticklingar, som
få övervintra på fält, men då
sticklingarnas
övervintringsförmå-ga är tämligen svag, måste
fröodlingarna förläggas till
gynnsamma lägen. Det totala årsbehovet av
kålrotsfrö i Sverige uppgår f. n. till
200 ton och detta framställes helt
inom landet.
Den svåraste sjukdomen på
kålrot är klumprotsjukan (se
d. o.).
Ew. Å.
Kålrotsblast, se Grönfoder.
Kålrotssläde, se Rotfruktsupptagare.
Kåltistel, se Tistel.
Kålvass är ett annat namn på säv
(se d. o.).
Kålväxternas skadedjur, se
Bladbaggar, Bladlöss, Gallmyggor,
Har-krankar, Jordflyn, Jordloppor,
Knäppare, Kålfjärilar, Kålflugor,
Malfjärilar, Mott, Nattflyn,
Raps-sugaren, Rapsviveln och Vivlar.
Kälkar, se Slädar.
Källa. Det grundvatten som finnes i
marken befinner sig vanligen i
rörelse på så sätt att det sakta
strömmar fram i ett genomsläppligt
jordlager. Är terrängen kuperad går
det vattenförande lagret ofta i
dagen i dalgångarna. Sker detta på
en enda punkt talar man om en
källa. Rinner vattnet fram på en
större yta säger man att marken
är källsprängd. Källvattnet är
ofta ett utmärkt dricksvatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
