Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mull - Mullbär - Mullskopa - Mullsyra - Mullvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1276
Mullbär — Mullvad
gängligheten av vissa svårlösliga
näringsämnen, särskilt en del av
de s. k. spårmetallerna eller
mikro-elementen. — Mullens värde som
energikälla för mikroblivet
avtager med stigande ålder; ur denna
synpunkt kan därför t. o. m. en
mullrik jord ibland vara föga
aktiv. Tillförsel av ny organisk
substans, t. ex. i form av stallgödsel,
halm eller gröngödsling, verkar
därför i regel stimulerande ej blott
genom sitt innehåll av
mineralnäring utan även i sin egenskap av
organisk energikälla.
Halmbränning måste betraktas
som värdeförstöring, vilken om
möjligt bör undvikas.
Mineraljordar, särskilt leror, bliva
vid högre mullhalt mera
lättbruka-de. Genom sina kolloidala
egenskaper medför mullen många fördelar,
t. ex. att förbättra jordens
närings-hushållning, struktur,
vattenkapacitet, buffertverkan och
utbytesförmåga (se dessa ord samt
Mark-kolloider). Vid jordartsbedömning
indelar man därför matjordarna i
olika mullhaltsklasser; mullfattiga,
något och måttligt mullhaltiga
samt mullrika jordar (se
Jordarter). Om mullhalten är högre än
15 å 20 %, talar man om
mulljordar. Deras mull har uppstått ur
dy, torv eller gyttja. Ofta har
omvandlingen varit så grundlig, att
man av utseendet ej kan urskilja
vilkendera av dessa humusformer,
som utgjort ursprungsmaterialet.
Om förmultningen däremot varit
mindre kraftig, kan man särskilja
olika slag av kärrtorvjord,
moss-torvjord eller gyttjemulljord. Om
mullhalten hos en mulljord är
under 40 % (vikts-%), kallas den
mineralblandad, t. ex. lerig eller
sandig mulljord (lermylla,
sand
mylla). Är mullhalten över 40 %,
talar man om rena mulljordar.
Se även Mullämnen. P. E.
Mullbär, se Bärbuskar.
Mullskopa är ett häst- eller
traktordraget redskap som användes vid
förflyttning kortare sträckor av
lös jord, t. ex. vid utkörning av
jordsträngar. Äldre mullskopor
gjordes av trä. Numera tillverkas
de av stålplåt. För traktordrift
finnas helautomatiska mullskopor.
Dessa kunna regleras så att
innehållet antingen tömmes på ett
ställe eller sprides ut över en
längre sträcka. Det senare sättet
användes t. ex. vid utkörning av jord
från dikessträngar. Rbg.
Mullsyra, se Humus.
Mullvad, insektätande landdäggdjur
med tjock, cylindrisk kropp, klädd
av en tät sammetsmjuk päls, till
färgen svartgrå med svag
metallglans. Nosen är utdragen till ett
tryne. Ögon och ytteröron saknas.
Framfötterna äro breda,
skovel-lika, utåtvända och försedda med
kraftiga grävklor. Inberäknat den
25 mm långa svansen mäter djuret
14—17 cm i längd. Mullvaden
förekommer från Skåne upp till
Södermanland. Nordgränsen är oviss.
Den gräver sina gångar
omedelbart under markytan och
uppkastar talrika och stora jordhögar.
Bäst trivs den i lösa, mullrika
jordar, där också tillgången är rik
på byte, vilket består av
övervägande daggmask och insektlarver.
På grund av sitt mineringsarbete
i jorden anställer ofta mullvaden
stora skador och bör därför
efter-hållas. För fångst använder man
speciella mullvadsfällor, vilka
nedsättas i gångarna. F. ö. bekämpas
djuret med utläggning av
förgiftade beten och medelst gasning
av gångarna (jämför Sorkar).
B. T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
