Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Näringsupptagning - Näringsvärde - Näringsämne - Näringsämnenas kretslopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Näringsvärde — Näringsämnenas kretslopp
1319
kan detta förhindra upptagningen
av ett annat. Näringssalterna
upptagas olika hastigt allt efter
växternas ålder. Snabbast sker
upptagningen i ungdomsstadiet.
Allmänna regler finnas dock inte
eftersom olika arter ha olika
närings-upptagande. Den upptagna
växtnäringen koncentreras i cellsaften
hos växterna. För detta arbete
åtgår en viss energi, vilken levereras
av andningen. Om den för
andningen erforderliga tillgången på
syre i marken saknas försvåras
eller t. o. m. stoppas
näringsupptag-ningen. God tillväxt befordras i
praktiken ofta genom luckring av
jorden så att luften får tillträde,
t. ex. hackning och luckring av
rotfrukts- och trädgårdsland.
Näringssalterna transporteras jämte
vattnet i växternas veddel från
roten till bladen, där vattnet bortgår
genom transpiration. Salterna
upplagras i bladen eller föras vidare.
Näringsströmmen från bladen
utgö-res dels av mineralämnen, dels av
organiska föreningar som
äggviteämnen, kolhydrater och fett. Den
går i båda riktningarna i stammen.
Därigenom föres den i bladen
bildade näringen under
tillväxtperioden till växande blad eller
stjälkdelar men före och i samband med
mognaden till platser där
upplagsnäring samlas som t. ex. i rötterna
hos rotfrukterna eller i kärnorna
hos stråsäden. Se även artikeln
Växtnäring. KIK.
Näringsvärde anger vad man även
brukar kalla fodervärde. Man talar
om dels allmänt eller energetiskt
näringsvärde och dels speciellt
näringsvärde beroende på speciella
substanser sådana som protein,
vitaminer och mineralämnen. S. N-t.
Näringsämne för växterna är varje
ämne, som växten tar upp från
omgivningen och använder för
bered
ning av växtsubstans. För att
växten skall utbildas normalt fordras,
att den i större mängd får ta upp
följande grundämnen: kol, syite,
väte, kväve, svavel, fosfor, kalium,
kalcium, magnesium och jäm.
Praktiska erfarenheter och
kulturförsök i näringslösningar av noga
känd sammansättning ha visat, att
flertalet växter dessutom fordra en
del andra grundämnen fastän i
ytterst små mängder. Till dessa
mikronäringsämnen eller spårelement
höra bl. a. bor, koppar, zink och
mangan (egentligen också järn,
som växterna behöva ytterst små
mängder av men trots detta sedan
gammalt räknas till de ”stora”
näringsämnena). Grundämnena tas
ej upp såsom sådana utan som
kemiska föreningar av två eller flera
grundämnen. De gröna växterna
täcka sitt behov av kol genom att
assimilera luftens kolsyra, övriga
grundämnen erhållas ur marken
som vatten och däri lösta salter.
De heterotrofa växterna (se d. o.),
som ej kunna ta upp luftens
kolsyra, tillgodose sitt kolbehov
genom att ta upp mer eller mindre
färdigberedda organiska
(kolhal-tiga) föreningar. — Som
näringsämne i vidsträcktare mening skulle
även natrium, klor och kisel kunna
anses, då de ofta i ganska stora
mängder tas upp av växterna. De
äro emellertid som regel icke
nödvändiga. Se även artikeln
Växtnäring. D. L.
Näringsämnenas kretslopp. Växterna
hämta sin näring ur luften (de
gröna växternas kolsyreassimilation)
och ur marken, djuren sin direkt
eller indirekt ur växtriket. För
både växter och djur gäller att en
del av den upptagna näringen
för-brännes vid andningen och avges
till luften i form av kolsyra och
vatten. Hos djuren bortgår
dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
