Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renskötsel
1463
eller bottenskare etc.) och av
förekomsten av rovdjur. Bland renens
många fiender märkas varg, järv,
lo, björn och hund samt örn och
korp, vilka angripa kalvarna.
Skadeinsekter äro renflugan
(näsbromsen) samt renstynget. Hos den
sistnämnda utvecklas larverna under
rygghuden och om våren äta de sig
ut genom denna; de därvid bildade
hålen läkas först under
eftersom-maren. Bland svårare sjukdomar
märkas klövröta, renpest och
epidemisk hornhinneinflammation. —
Jakten på vildren är mångenstädes
av stor betydelse; i Dovrefjäll i
Norge är den sista skandinaviska
vildrenstammen föremål för jakt.
Viktigare är tamrenskötseln, som
av ålder bedrives av många
arktiska folk såsom lappar,
samoje-der, ostjaker, tunguser, korjaker
m. fl., och sedan omkring 1900 av
Alaskas eskimåer. I Sverige är
renskötseln genom lag förbehållen
lapparna; icke lapska jordbrukare
äga dock rätt att hålla högst 20
renar, årskalvar oräknade, i
ren-skötande lappars vård, s. k.
sköterenar. Sedan 1944 är även
lapparnas reninnehav begränsat till 800
djur per hushåll. Skogsrenskötseln
bedrives numera nästan endast av
bofasta lappar, ofta jordbrukare,
medan fjällrenskötselns idkare
alltjämt måste, åtminstone i stort sett,
följa hjordarna på deras ända till
300 å 400 km långa vandringar.
Därvid uppsökes även norska
betesmarker, i synnerhet i Troms
fylke, vilka dock äro begränsade
genom renbeteskonventionen av år
1919. Renantalet i Sverige är i
medeltal 225.000. — Renen är även
i den noggrannaste vård endast
halvtam; med hjälp av hundar
vallas den i hjordar om hundratals
eller tusentals djur. Tamast och
dyrbarast är härkarna, de kastre-
rade handjuren, vilka användas
som drag- och klövjedjur.
Tjurarna eller sarvarna slaktas i stor
utsträckning vid brunstens början.
Annars slaktas renarna mest på
vintern, särskilt efter jul, då fällen
är som tätast och kylan starkast.
Tidigare spelade
mjölkhushållningen viktig roll i renskötseln.
Renmjölken, som har hög fetthalt (17
proc.) men erhålles i ringa mängd
per djur och dag (3—5 dl), gav
särskilt i form av ost, omväxling
åt kosten hela året, ehuru
mjölk-ningssäsongen endast omfattade
tiden från midsommar till
senhösten. Mjölkningen var mycket
ar-betskrävande, då ett stort antal
vajor (kor) en å två gånger om
dagen måste samlas ihop och
fasthål-las; dessutom var den skadlig för
kalvarna. Man har därför under
1900-talet nästan helt upphört att
mjölka. I samband därmed har
renskötselmetoden i hög grad
förändrats. Medan tidigare varje
hushåll följde sin hjord året om under
ständig vallning (intensiv
renskötsel), lämnar man numera djuren
i frihet under sommaren. Härvid
sprida de sig över stora områden
och sammanblandas, så att mot
hösten stora skiljningar
(rarkning-ar) måste företagas.
Sommarskötseln inskränker sig sålunda
numera till märkning av kalvarna
(liksom förr genom klippning i
öronen) och s. k. kantbevakning för
att hindra renarnas spridning
utanför lappbyns sommarbetesland.
Denna nya s. k. extensiva
renskötsel, genom vilken lapparna kunnat
ta ett stort steg mot bofast
levnadssätt, har föranlett betydande
anläggningar i fjälltrakterna
såsom renstängsel, skiljningshagar,
broar och stigar. Dessa arbeten
utföras genom länsstyrelsernas
försorg, och kostnaderna bestridas av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
