Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svampar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1672
Svampar
hatt och rätt kraftig fot med smal,
åtsittande och löstagbar ring, är
till skillnad från övriga
tofsskiv-lingar en marksvamp, växande i
djup, mossig granskog, som ung
en utmärkt matsvamp. —
Rödskiv-lingar, släktet Entoloma, påminna
starkt om musseroner men ha till
skillnad från dem rödaktigt
sporpulver. Många svårbestämda arter
finnas, men det är särskilt en art,
den giftiga bolmörtskivlingen (E.
lividum), som har intresse för dem
som plocka matsvamp. Hatt gulblek
eller grågulaktig, fot blek, skivor
vita eller gulbleka, sedan av
sporerna rödaktiga, djupt urnupna
eller nästan fria från foten; lukt
typisk, påminnande om både rättika
och mjöl (eller möjligen om
glan-dellukten hos bolmört); gamla
exemplar lukta härsken olja.
Tillhör gräsvallens svampflora i
lövskogsområden. Hit höra även
mjöl-skivlingar, Clitopilus, med
nedlöpande skivor och (grå)-röda
sporer. Vanlig mjölskivling (C.
pru-nulus resp, or cella) är en liten
utsökt matsvamp, som allmänt
förekommer på skogsängar och vid
vägkanter. Hatt och fot vita eller
blekgrå; hatt vanligen liksom
ned-rökt eller beklädd med rimfrost
(därav namnet prunulus =
rimfrost). Lukt påminnande om
nyma-let eller unket mjöl. —
Stockskiv-lingar med deras så gott som enda
representant bland matsvamparna,
ostronskivlingen (Pleurotus
ostrea-tus), ha i regel en exentrisk
fruktkropp, dvs. de äro konsolformiga.
Ostronskivlingen har sitt intresse
både som god matsvamp och svår
lövträdsparasit; den är en stor,
köttig, ovan vanligen gråblå art
med kraftig, kantställd fot utan
ring och vita, långt nedlöpande
skivor, på foten förenade genom
tvärribbor. — Trattskwlingar,
släktet Clitocybe, omfatta vitsporiga
arter med på foten nedlöpande
lameller, varigenom fruktkroppen
åtminstone som äldre får en mer
eller mindre trattlik form. De mest
eftersökta arterna äro
jättetratt-skivling (C. gigantea) och den på
senhösten växande pudrade
tratt-skivlingen (C. nebularis). Flera
arter bilda tuvor av tätt hopträngda
exemplar, t. ex. vit tuvskivling (C.
connata), som man ofta ser i stora
snövita grupper på feta
gräsmarker om hösten; smak och lukt
lut-artad, varför den bör urlakas eller
hastigt förvällas, innan den ätes.
— Musseroner, släktet Tricholoma,
med vita sporer, vanligen
påfallande köttig hatt och fot och med
mot foten avrundade eller urnupna
skivor. Välkända och högt
skattade matsvampar äro t. ex.
vårmus-seron (även kallad hovsvamp, T.
gambosum), riddarmusseron (T.
equestre; Pl. I 6) och blåmusseron
(T. nudum; Pl. I 5). Foten saknar
alltid ring och ”strumpa”, är fast
förenad med hatten och fäst i
hattens mitt. — Ringskivlingar,
släktet Armillaria, med vitt sporpulver
och ringförsedd fot, fast förenad
med hatten, ha sin mest kända
representant i honungsskivlingen (A.
mellea; Pl. I 7), som är en av våra
allmännaste svampar, spridd över
hela landet och ökänd som en av
våra skogars värsta parasiter. Hatt
som ung med typisk honungsfärg,
sedan brunaktig och alltid mer
eller mindre småfjällig; fot ljusare
och skivor bleka, vidväxta. Man
ser varje år gyttringar av denna
svamp på stubbar och rötter av
björk, bok, gran, tall och en mängd
andra träd och buskar; även örter
angripas, t. ex. potatis. Unga
exemplar utgöra en förträfflig
svampkost; böra stekas
tillsammans med finskuren potatis eller
användas i grönsakssoppor jämte
svampar av annan smaktyp. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
