Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svampar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1674
Svampar
är kremlor (Russula), som äro
invändigt torra, icke
mjölksaftförande. Alla brötlingar med mild smak
äro ätliga och ofta mycket
förnämliga matsvampar. — Som typer äro
avbildade blodriska (L. deliciosus;
Pl. II 12), en av våra allmännaste
arter; vidare mandelkremla (R.
Integra; Pl. II 11). Brötlingarna
böra stekas eller extraheras till
buljong. En av de skarpa riskorna
är den ytterst allmänna, under
björk växande skäggriskan, ganska
snarlik blodriskan men med vit
mjölksaft och en luddig hattkant,
på unga exemplar starkt inrullad;
även denna är en ypperlig
matsvamp efter nedsaltning. Kremlor
med brännande skarp smak böra
däremot inte användas ens efter
föregående extraktion. —
Bläcksvampar, släktet Coprinus, med två
karakteristiska, som unga mycket
välsmakande arter, fjällig
bläcksvamp (C. comatus; Pl. I 10) och
grå bläcksvamp (C. atramentarius)
de båda mera köttiga
representanterna av ett släkte med en mängd
små, sirliga, tunna, bräckliga
kort-livade arter, alla bundna till starkt
kvävehaltig jord eller växande
direkt på spillning eller
gödselstackar (s. k. koprofiler) och alla lätt
igenkända på att lamellerna klyva
upp sig från ryggen och jämte
hatten flyta sönder till en
bläcklik-nande vätska. — Angående den grå
bläcksvampen bör ihågkommas, att
till en anrättning av just denna
art bör man icke förtära stark
sprit, då denna, även i små doser
hos vissa människor tycks utlösa
ur svampen ett gift (av ännu okänd
art) som utan sprittillsats icke ger
sig tillkänna. Symtombilden är
kraftigt ökad hjärtverksamhet
(stark rodnad i ansiktet och hög
puls), som emellertid brukar vara
endast en kort stund. — B u k
-svamparna (gastromyceterna)
utgöra systematiskt sett en med
hattsvamparna jämbördig
huvudgrupp och skilja sig från dessa
genom att sporerna ej bildas på ytan
utan (endogent) inuti en på ett
eller annat sätt bukig, klot- eller
säckformig svampkropp, vilken som
fullmogen ej är något annat än en
stor, torr sporbehållare; dess mer
eller mindre fasta omhölje
(peri-die) söndersprängs, så att en
sporspridning (vanligen) genom luften
kan äga rum (”käringrök”),
förmedlad av speciella hyftrådar, det
s. k. kapillitiet, vars byggnad har
mycket stort systematiskt värde.
Utom rök- och äggsvampar
(släktena Lycoperdon, Calvatia, Bovista
m. fl.) vilka alla som unga äro
goda och jämförelsevis näringsrika
matsvampar, medan de ännu äro
vita och fasta i köttet, höra till
denna grupp sådana botaniskt
intressanta svampar som
stinksvampar (liksvampen),
brödkorgsvampar, jordstjärnor, rot- och
hartryff-lar, samtliga utan något som helst
kulinariskt värde — möjligen med
undantag av rottryfflarna; men
dessa s. k. falsktryfflar
(Sclero-derma) med invändigt svarta, svagt
vittrådiga fruktkroppar äro giftiga
och kunna endast efter torkning
och pulvrisering i mycket små
doser användas som matkrydda i
såser o. d.; i större dos äro de så
starkt giftiga, att t. o. m. på
nötkreatur, som under betesgång
slickat i sig spormassorna av S.
auran-tium, svampförgiftning med dödlig
utgång konstaterats. — Som ett
tillägg till här ovan gjorda
översikt över ätbara och giftiga
svampar måste för fullständighetens
skull ytterligare några svamptyper
medtagas. De tillhöra emellertid en
helt annan huvudgrupp av
svampar, nämligen säcksvampar
(askomyceter ) vilkas sporer, till
skillnad från basidsvamparnas,
bil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
