Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svinens exteriör - Svinens sjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svinens sjukdomar
1685
ga), kort tryne, låga extremiteter,
god bredd särskilt i förhållande till
längden och tämligen riklig
fettan-sättning. Svin av bacontyp
användas för framställning av bl. a.
bacon, varmed menas lättsaltat och
lättrökt sidfläsk. Fläsk av denna
typ skall vara sparsamt
fettbelas-tat och ha kraftigt utvecklad
muskulatur. Den exteriöra
utvecklingen hos svin lämpliga som
baconsvin skall vara lätt huvud med fin
benbyggnad och svagt utvecklat
käk- och halsfläsk (ganascher),
smäckert bogparti, mycket god
kroppslängd, kroppen rektangulär
med ringa kroppsdjup, kroppens
undre linje rak, ryggspäcket
relativt tunt, i genomsnitt 35—40
mm tjockt, och jämnt fördelat över
skelettet, bukpartiet litet,
skinkorna breda, djupa och välformade,
extremiteterna fina. Svin av
späck-svinstyp förekommer ej i vårt land.
Denna typ utmärkes av stor
förmåga att ansätta fett, stor
kroppsstorlek, grov benstomme, kraftigt
bogparti, djupt bröst, bred rygg,
väl utvecklade skinkor. G. T.
Svinens sjukdomar. I likhet med
andra späda djur, drabbas spädgrisar
ofta av
infektionssjukdomar, som, ehuru orsakade
av olika bakterier, bruka gå under
benämningen grisdiarré eller
grisdöd. De vanligast förekommande
bakterierna på de späda grisarna
äro diplokocker- och colibakterier.
Sjukdomen ger sig ofta till känna
redan under första levnadsveckan,
speciellt om modersuggan stått på
en i något avseende bristfällig
foderstat eller om den allmänna
hygienen i svinhuset är bristfällig.
Spädgrisar, som ej ha tillfälle att
vistas i det fria, drabbas oftare av
sjukdomen än sådana, som ha
tillfälle att fritt böka i jorden eller
få tillgång till jordtorvor.
Symptomen på sjukdomen äro framför allt
diarré och nedsatt foderlust med
snabb avmagring och död som
följd.
Grisdiarré f örebygges genom
bättre hygien, rationell
utfodring åt modersuggan och
järntillskott åt grisarna från första
dagarna.
Nyfödda grisar ha ett mindre
förråd av järn i levern. Detta
förbrukas snabbt, i varje fall på 14
dagar till 3 veckor. Den mjölk, som
suggan lämnar, är järnfattig och
kan spädgrisen ej komma över järn
i det fria eller få sig detta tillfört
på annat sätt, blir följden en
blodbrist, som ger sig till känna
genom dålig tillväxt och mycket
blek hudfärg. Denna blodbrist
nedsätter ofta grisarna, så att
bakterier lättare kunna slå an. För att
skydda grisarna mot denna
sjukdom böra de så vitt möjligt vistas
utomhus. Vintertid böra
jordtorvor läggas in i boxen eller ännu
bättre är att grisarna i ett för
suggan avbalkat hörn av boxen få en
låda med grus, som fuktas med en
lösning av järnsulfat (järnvitriol)
25 gr per liter. Här kunna de
efter behag uppta sitt järnbehov.
Det är av stor vikt att detta
extra järntillskott står grisarna
till buds redan från födelsen. Att
ge tillskottet, när grisarna börja
bli sjuka, kan ej häva sjukdomen.
— Beträffande rödsjuka,
svinpa-ratyfus, svinsjuka, svinpest,
svininfluensa, nyssjuka, se under resp,
ord. — Inälvsparasiter
äro hos svin sällsynta.
Beträffande trikiner och trikinos se d. o.
Ibland påträffas hos svin
spolmas-kar i tarmen. Vid riklig förekomst
kunna de orsaka tarminflammation
och fördröjd tillväxt. Bland f ö
r-giftningar förekommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
