Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjäle - Tjälharvning - Tjälskjutning - Tjälsådd - Tjänstemännens centralorganisation - Tjära - Tjärbränning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1748
Tjälharvning — Tjärbränning
net i bergssprickor kan därför
spränga stora stenblock
(frostvitt-ring). Utöver denna volymökning
ha de i jorden bildade tunna
islagren i springorna mellan
jordpartiklarna stor benägenhet att draga
till sig ännu mera vatten och
därigenom ytterligare tillväxa.
Härigenom åstadkommes en
luckring av jorden, som i synnerhet hos
leror är fördelaktig för jordens
struktur (se d. o.). Om vatten
snabbt kan föras till det tjälade
ytlagret, tillväxa ispartierna
kraftigt (pipkrake) och kunna då
förorsaka uppfrysning av stenar och
övervintrade växtplantor, vilkas
rötter slitas av. Detta inträffar på
jordar som samtidigt ha god
ka-pillaritet och genomsläpplighet (se
dessa ord), alltså mjäla jordar,
finare mojordar och vissa
torvjordar, vilka därför kallas
tjälskju-tande jordarter (dragjord,
frys-jord). När matjorden på våren
börjar tina upp, håller sig tjälen
kvar flera veckor nere i alven och
hindrar därigenom smältvattnet
att sjunka ned. Tjälen medför
alltså en under torra vårar
fördelaktig magasinering av vatten
(”vårmust”) fram till en
tidpunkt, då värmen blir tillräckligt
hög för att växtligheten åter skall
kunna taga fart. P. E.
Tjälharvning företages tidigt under
våren på marker, som hunnit tina
upp i ytan, men vilkas djupare
liggande jordlager ännu äro tjälade.
Särskilt på myrjordarna i mellersta
och norra Sverige är tjälharvning
vanlig. Genom att tjälharvning
användes, blir det möjligt att så
tidigt (tjälsådd) och
vegetationsperioden förlänges därigenom.
Tjälharvningen har också den
fördelen, att de lösa marker, där den
företages, lättare bära dragare
och redskap, medan tjälen ännu
ligger kvar i de undre lagren, än
då de äro helt upptinade. Under
kalla vårar kunna tjälharvning och
tjälsådd verka ofördelaktigt,
eftersom kulturväxtens uppkomst
för-dröjes, vilket ger ogräsen goda
möjligheter till utveckling, innan
marken täckes av den blivande
grödan. Ew. Å.
Tjälskjutning, se Jordarter.
Tjälsådd, se Tjälharvning.
Tjänstemännens centralorganisation,
se TCO.
Tjära, vid torrdestillation (pyrolys)
av stenkol, trä eller torv erhållen,
kolhaltig och därför mörkbrun
eller svart, tjockflytande vätska.
Viktigast äro stenkolstjära och
trä-tjära. — Vanlig stenkolstjära
består av kolväten, tillhörande den
aromatiska serien, huvudsakligen
bensol, toluol, naftalin, antracen,
samt fenoler, särskilt karbolsyra
och kresol jämte aminer såsom
anilin och toluidin. Vidare förekomma
i stenkolstjära ett flertal andra
ämnen. Stenkolstjära är ett
utomordentligt viktigt utgångsmaterial
för framställning av otaliga
färgämnen, läkemedel, sprängämnen
och andra viktiga
organiskt-ke-miska produkter. — Trätjäran har
en något avvikande kemisk
sammansättning. Förutom aromatiska
kolväten, fenoler och aminer
innehåller trätjära större eller mindre
mängd hartser, terpentin samt
ali-fatiska ämnen. F.
Tjärbränning. Framställningen av
trätjära var förr i tiden en viktig
näring, särskilt i våra nordliga
skogstrakter, och svensk trätjära
var en stor exportartikel, under
namnet ”Stockholm Tar” känd över
hela jordklotet. Sedan tjäran
undanträngts av andra
impregne-ringsmedel har tjärbränningen i sin
gamla form nästan helt och hållet
upphört och drivs numera nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
