Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tusenfotingar - Tussilagor - Tuvdunstorv - Tuvråg - Tuvskärare - Tuvsävmosse - Tuvtåtel - Tuvull - Tvestjärtar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1792
Tussilago — Tvestjärtar
bär ett par trådlika antenner.
Ögonen äro enkla eller sammansatta,
mundelarna bestå av två—tre par
käkar. Kroppslederna äro i stort
sett likartat byggda och bära
vardera en eller två par, vanligen
korta ledade ben. I sin inre byggnad
erinra de mycket om insekterna.
Könsöppningarna ligga dock hos
många i främre delen av kroppen.
De leva på fuktiga, skuggiga
ställen och lägga sina runda, nästan
genomskinliga ägg klumpvis i
jorden ofta i av dem själva inredda
hålor. Ungarna likna de vuxna, hos
många arter ha de dock betydligt
färre antal kroppsleder. — Man
känner något mer än 70 svenska
arter. De indelas i 2 grupper:
enkelfotingar med blott ett samt
dubbelf oting ar med två par ben på
varje led. De förra äro rovdjur, ha
plattad kropp och benen fästade
långt ut mot sidorna. De ha tre par
käkar, varjämte första benparet är
utbildat till ett kraftigt
gripverk-tyg med vardera skänkeln klolikt
krökt i spetsen och utrustad med
en nära spetsen mynnande
giftkörtel. De svenska arterna bli blott
några cm långa och äro ofarliga
för djur, som äro större än de
själva. I varmare länder finnas
däremot arter, som kunna bli
inemot 3 dm långa och vilkas bett
äro mycket fruktade. —
Dubbel-fotingarna äro växtätare och ha i
de flesta fall en i genomskärning
rundad kropp. De ha blott 2 par
käkar och sakna giftklor. De krypa
långsamt fram, varvid benen röras
liksom i vågor. Vid beröring rulla
de ofta ihop sig i spiral. Ett ofta
besvärligt skadedjur på rötter och
groende frön i växthus och bänkar
är den smala, högst 16 mm långa
fläckiga tusenfotingen, som är
vitgul med talrika röda fläckar på
sidorna. Den är svår att bekämpa;
bästa metoden torde vara att
fånga den med ituskurna
rotfrukter, vilka med den färska snittytan
nedåt pressas ned i jorden och
dagligen vittjas. De vanliga, intill 3 cm
långa svarta eller mörkbruna
arterna ha i Sverige ingen större
ekonomisk betydelse. O. A.
Tussilago, se Hästhov.
Tuvdunsmosse, se Mosse.
Tuvdunstorv, se Torv.
Tuvråg, se Råg.
Tuvskärare, se Betesskötsel.
Tuvsävmosse, se Mosse.
Tuvtåtel, se Tåtel.
Tuvull, se Ängsullsläktet.
Tvestjärtar, bitande insekter med
platt kropp, som baktill bär ett
par kraftiga utskott, vilka
tillsammans bilda en tång. Framvingarna
utgöras av mycket korta, baktill
tvärskurna läderartade täckvingar.
Bakvingarna saknas eller äro
stora med delvis strålformigt
förgrenat ribbsystem och vikas i vila
tillsammans i både längs- och
tvärgående veck, så att de i form av
små paket få plats under
täckvingarna. Tvestjärtarna äro natt-
Vanliga tvestjärtar, t. v. hane, t. h. hona.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
