Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vattenavledning - Vattenbalans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1828
Vattenbalans
ifrån. Se vidare Torrläggning och
Bevattning.
Vattenbalans kallas förhållandet
mellan vattenupptagning och
vattenavgivning hos växterna. Växterna
bestå till väsentlig del av vatten.
Endast hos frön och andra i vila
befintliga växtdelar finner man så
låga vattenhalter som omkr. 10 %.
När livsverksamheten är i full
gång innehålla växterna i
genomsnitt 70—90 % vatten och i många
fall upp till 97—98 %.
Huvudparten av detta vatten tager växten
upp genom rötterna (här och i det
följande avhandlas endast de med
rötter, stam och blad försedda
landväxterna). Det är därvid
endast de unga rötterna och
rotspetsarna, som äro verksamma, och
särskilt de från dessa utväxande,
tunna rothåren; äldre rotdelar äro
på grund av hudvävnadernas
för-korkning oförmögna att ta upp
vatten. Vattenupptagningen
förutsätter hos rötterna en osmotisk
sugkraft (se Osmotiskt tryck) av
icke sällan betydande
storleksordning, för att den i motsatt
riktning verkande kraft (markens
sugkraft), med vilken vattnet
kvar-hålles i marken, skall kunna
övervinnas. Rötternas sugverkan är
förenad med en tryckverkan uppåt,
det s. k. rottrycket, som pressar
upp vatten i stammens
lednings-vävnader; ett synligt utslag av
detta rottryck är bl. a. den
”blödning”, som om vårarna kan
iakttagas hos stubbarna av nyligen
fällda träd. Vid sidan av rötternas
vattenupptagning spelar de
ovanjordiska organens upptagning av
vattenånga, regn och dagg en
ingalunda oviktig roll för växtens
vattenförsörjning. Vattenavgivningen,
transpirationen, är huvudsakligen
lokaliserad till växtens
ovanjordiska delar och främst bladen. Den
består i att vatten i ångform
ge
nom klyvöppningarna (i mindre
grad även direkt genom kutikulan)
bortgår från växten. I och för sig
är den en rent fysikalisk företeelse
jämförbar med avdunstningen från
en fri vattenyta och påverkad av
samma yttre faktorer: luftens
relativa fuktighet, temperaturen och
vindhastigheten. I stor
utsträckning regleras emellertid
transpirationen genom klyvöppningarnas
rörelser, vilka i sin tur bestämmas av
ljuset och växtens relativa
vattenhalt. På dagen, då
klyvöppningarna som regel stå öppna, är
transpirationen följaktligen livligare än
om natten, när de äro stängda. —
Genom transpirationen förlora
bladcellerna vatten och cellsaften
blir starkare koncentrerad. Som
följd därav ökar cellernas
osmo-tiska sugkraft, de dra till sig nya
mängder vatten från de i
”nerverna” gående kärlen, från dessa
fort-ledes sugningen till de större
kärlen i bladskaften och stammarna
och vidare ned till rötterna. Med
transpirationen som viktigaste
drivkraft och understödd av
rottrycket går sålunda genom växten
en ständig ström av vatten.
Växten skulle kunna liknas vid en
vat-tenfylld behållare, där tillopp och
avlopp samtidigt äro öppna: det
finns hela tiden vatten i
behållaren men vattenmassan befinner sig
i oavbruten omsättning. Det är
förvånansvärt stora mängder
vatten, som på detta sätt passera
växten. Man har beräknat, att en
majsplanta under loppet av en
sommar avger 100—180 kg vatten,
en stor björk omkring 7.000 kg
och 1 ha bokskog omkring 3.600
ton. Med vattenströmmen följa de
mineralsalter, som rötterna
samtidigt med vattnet tagit upp från
marken och som behövas för
tillväxtprocesser på olika håll i
växten, likaså de av växten själv
be
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
