Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växtnäring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Växtnäring
1895
de skördeökning. Liknande effekt
synes även kunna erhållas genom
finfördelad kopparmetall. — Zink
(Zn) synes vara ett för vissa
växter nödvändigt grundämne. Några
bristsymptom har ej konstaterats
hos vanliga jordbruksväxter.
Däremot har zinktillförsel visat sig
kunna öka skörden för vissa
trädgårdsväxter och särskilt för
fruktträd. — Kobolt (Co) förekommer
normalt hos växterna men i så
ringa mängd som 3—10 mg Co pr
kg torrsubstans. Låg kobolthalt
hos foderväxter medför sjukdomar
hos husdjuren. — Jod (J).
Grödorna ha ytterst ringa jodhalt, endast
några få gram i skörden från ett
hektar. Trots många
undersökningar vet man ej, om jod har
någon betydelse för växterna.
Däremot tror man att jod kan vara av
viss nytta för djuren. Växterna
synas emellertid vara ytterst
känsliga för jodtillförsel, eftersom en
så ringa mängd som 10 kg
kalium-jodid (KJ) pr ha kan verka
som gift för växterna. Med
nederbörden tillföres en hel del jod,
varierande med avståndet från
havet. Holländska undersökningar
visar, att jorden på så sätt skulle få
24 gram jod pr hektar och år,
medan man i Tyskland blott funnit
halva denna mängd. — Titan (Ti)
har påvisats hos de flesta växter
och i mängder om 2—20 mg pr kg
torrämne. Största titanhalten
före
kommer hos potatisblast, som
håller 0,1 gr pr kg torrsubstans. —
Arsenik (As) ingår normalt med
0,5 mg pr kg torrämne. — När
växtnäringen behandlas i tal och
skrift, användes två skilda
beteck-ningssätt. Sålunda ha vissa
växtnäringsämnen hittills angivits som
oxider, t. ex. fosforsyra, P2O5, och
kali, K2O. Numera har det
emellertid blivit alltmera brukligt att i
stället angiva halten av
grundämnet, t. ex. fosfor, P, och kalium,
K. Detta beteckningssätt har för
övrigt alltid använts ifråga om
växtnäringsämnet kväve (N).
Grundämnesbeteckning, som bl. a.
användes inom utfodringsläran,
har ifråga om växtnäringen
förordnats av en av Kungl.
Lantbruksakademien tillsatt kommitté
för lantbrukstermer (1946).
Kommittén har framhållit att
angivandet av halten av grundämne ger
en riktigare föreställning om
gödselmedlens innehåll av växtnäring.
Beträffande kalkprodukter bör
enligt kommitténs mening beaktas,
att det icke främst avses att med
dessa tillföra växtnäringsämnet
kalcium (Ca). Här är i stället
produkternas syraneutraliserande
verkan avgörande. Därför bör halten
CaO (kalk = kalciumoxid)
angivas, men därjämte även halten Ca
(kalcium). En omräkning mellan
de olika beteckningssätten kan ske
med ledning av följande
förvand-lingstabell:
fosforsyra (P2O2) ............ X 0,437 = fosfor (P)
fosfor (P) ................... X 2,290 = fosforsyra (P2O5)
kali (K2O) ................... X 0,830 = kalium (K)
kalium (K) ................... X 1,205 = kali (K2O)
kalk (CaO) ................... X 0,715 = kalcium (Ca)
kalcium Ca) .................. X 1,400 = kalk (CaO)
kalk (CaO) ................... X 1,785 = kalkstensmjöl (CaCos)
kalkstensmjöl (CaCOs) X 0,560 = kalk (CaO)
släckt kalk (Ca(OH)2) X 1,351 = kalkstensmjöl (CaCOs)
kalkstensmjöl (CaCOs) X 0,740 = släckt kalk (Ca(OH)2)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
