Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den), så sökte han för denna företeelse en helt annan förklaring.
Till en början statuerade han (Prolegom. kap. XI) i dylika fall
ekthlipsis (vokalutstötning): de ifrågavarande orden skulle hafva
uttalats enstafvigt: m(a)num, qu(i)dem, apfujdo. s. v. Denna åsigt
har än i dag sina anhängare såsom t. ex. den engelske
utgifvaren af Amphitruo, Arthur Palmer, som finner, att Ritschl
uppdragit gränserna för denna ’slurring of words’ alldeles för trångt1.
Att åsigten ej kan vara rigtig, är klart redan på den grund, att
den medför antagandet af för en Romare outtalbara
konsonantgrupper i ords början samt äfven delvis utstötning af
betonade vokaler2. Ritschl uppgaf sjelf sin nyss refererade teori
och uppstälde, dertill särskildt föranledd af sina epigrafiska
studier, en ny (Rh. M. XIV, 397 ff. = Op. IV, 403 ff). Då han
på inskrifter från den arkaiska tiden fann, att slutljudande
konsonanter ofta ej utskrefvos (t. ex. oino — oinom, optumo = optumotn,
deda = dedant, dedro = dedront o. d.), så stod det klart för
honom, att man här hade att söka förklaringen till den hos
Plautus* så ofta förekommande pyrrichiska mätningen af
ordformer som manum, quidètn, student o. s. v. Denna pyrrichiska
mätning skulle bero på utstötning af slutkonsonanten, man hade
att uttala manu\ quide\ stude’ o. s. v. Denna teori har
närmare utvecklats bland annat af Corssen uti hans bekanta arbete
’Uber Ausspracjie Betonung und Vocalismus d. lat. Sprache’.
Den fasthålles af moderna Plautusutgifvare såsom t. ex. Lorenz
(man jämföre anm. till Mil.2 58, Most.2 254) och Sonnenschein
(jfr inledn. till Capt. p. 9, anm. till Rud. v. 595). Den
genklingar äfven understundom i språkvetenskapliga arbeten. Så
åberopar Osthoff3 såsom stöd för förklaringen af 3 pl. perf. på
êre {dedêre o. s. v.) ur ett ursprungligt -erent sådana hos scenici
förekommande mätningar som student fácere (Terent. Ad. 900),
hàbènt déspicatam (Eun. 384) o. s. v. D. v. s. mätningen student
skulle bero på ett bortkastande af slutkonsonanterna. Det må
nu förhålla sig med förklaringen af 3. pl. perf. på êre huru
1 Jfr Palmer uti inledn. till Amphitruo p. 35. Se för öfrigt äfven Lorenz
till Most.2 v. 294, Christ Metrik2 21, 346.
2 Jfr Lachmann Comm. till Lucretius p. 412, Crain Plaut. Stud. p. 12.
8 Zur Gesch. d. Perf. p. 213. Jfr Johansson Akad. Afhandl. till
Professor Sophus Bugge p. 36 n. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
