Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle i fallit. Tydligen opererar här Meyer med den
indoeuropeiska s. k. fria accenten (noga att skilja från den förhistoriska
latinska). Men nu finnes för öfrigt icke det ringaste indicium
för att denna fria ieur. accent skulle hafva varit bevarad i
ita-lisk, eller till och med spec. latinsk tid. Alldeles orimligt är
det att operera med den ieur. accenten uti ett fall som t. ex.
ardus : aridus . ardus står för äzidus (jfr gr. ácCw af azSco o. s. v.).
Här är således, såsom Meyer sjelf medgifver, synkopen yngre
än rhotacismen, en som bekant relativt ung ljudförändring.
Sannolikt beror denna dubbelhet, såsom väl först Osthoff i korthet
antydt1, på det olika tempo, hvari man vid olika tillfällen
talade. I hastigt eller slarfvigt tal halkade man öfver den andra
(svagast betonade) stafvelsens vokal och nöjde sig med att
framhäfva den första. I högtidligare tal lät man äfven den andra
stafvelsens vokal höras. De synkoperade formerna äro sålunda
att betrakta såsom s. k. ’Schnellsprechformen’. Äro de
synkoperade formerna så att förklara, så förstår man ock, hvarför det
familiära och vulgära språket var särskildt rikt på dylika former.
Men dylik synkope förekommer ej blott i inljud, utan äfven
i slutljud. Hit höra t. ex. de bekanta imperativformerna dic
jämte dice, duc jämte duce, fac jämte face2. Antagandet, att
1 Wölfflin’s Archiv f. lat. Lexikogr. IV, 464.
2 Mera tvifvelaktigt år, om äfven fer år att förklara ur fere. Härför
uttalar sig Skutsch anf. st. 55 f. (jfr Pauli Altit. Stud. IV, 29). Deremot har
Brugmann förklarat fer såsom en injunktivform = fers (senast Grundr. II, 903). Då
skulle man visserligen hos Plautus vänta ett ferr (jfr terr af ters ’tre gånger’
Bacch. 1127, hvarom se Bucheler Rh. Mus. XLVI, 236 ff.). Men fer år hos
Plautus kort Asin. 67a, Curc. 245. Dock synes ett fêr d. ä. ferr föreligga
Mil. 1343 a Fér aequo áttittto, som man emellertid förbättrat till: Fer ànitno aequo.
Likväl skulle man (jfr Brugmann Grundr. II, 1319 n.) just i detta ställe kunna
se ett bevis för stafvelsens ursprungliga längd. Fêr på de öfriga stållena kunde
bero på förallmänligande af den antekonsonantiska formen. Ty före konsonant
kunde man ej uttala ferr, utan der måste dubbelkonsonanten förenklas. Jfr
förhållandet mellan ês ’du är’ d. ä. ess och ês, som Skutsch förträffligt afhandlar
anf. st. p. 60 n. — Hvad beträffar fere uti Carmen Fratrum Arualium (se Pauli
anf. st., Zander Vers. it. p. 26), så är det ej säkert, att detta är en imperativ.
— Enligt Stowasser Zeitschr. f. d. österreich. Gymn. 1890, p. 1087 f. skulle en
synkoperad imperativ föreligga äfven i partikeln em af em(e) ’tag’. Skutsch
Forsch. p. 57 n. 2 kallar detta ’eine nicht Üble Vermuthung*. Jag tror
emellertid, att Stowassers åsigt är origtig (se exkursen).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
