Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(jfr ock Brandt De uaria, quae est apud Romanorum poetas
scaen. genet. sing. pronom. forma ac mensura’) visat, att man i
dylika fall måste antaga tvåstafviga biformer på is fil/is, istis)
t. ex.
Curc. 413 Libértus fllius quem ömnes SummanÜm uocánt
o. s. v. l
Under sådana förhållanden måste tydligen hypotesen om
en förkortning af första stafvelsen i Me fara, och en annan
förklaring för de ofvan under a) och b) angifna fallen sökas.
Hvad då först beträffar de till gruppen a) hörande, så ligger
här efter det förut om nempe, i?ide, unde, quippe sagda
antagandet af synkope nära till hands. En vers som t. ex. Men. 57
har man sålunda att läsa:
Epidámniénsis fll(e) quem diidum dfxerám
Antagandet af synkope styrkes deraf att endast sådana
former af Me, som sluta på kort vokal eller kort vokal + c eller
d och som sålunda kunna undergå synkope, förekomma i denna
ställning på kritiskt säkra ställen. Utom il(le), som träffas i
ungefär 27 fall hos Plautus och i ungefär 10 hos Terentius och
öfriga scenici, förekommer il(la) n. sg. fem., il(lu)d (blott 1 fall
synes någorlunda säkert), il(li)c n. sg. masc. (att skilja från adv.
illlc, som på grund af sin långa slutvokal ej kunde undergå
synkope). Formerna il(li)c il(ln)d uppträda blott framför ord
börjande med vokal, ett förhållande, som i sin mån stöder
antagandet af synkope. Med il(li)c kan för öfrigt jämföras ful’(i)ca i en
vers af Furius Antias hos Gellius XVIII, 11, 4:
Sicut fulica leuis uolitat super aequora classis.
Om något historiskt sammanhang består mellan det
synkope-rade latinska il (-=± Me eller illa) och romanska former såsom
spanska el, prov. art. /, /’ o. s. v. (Skutsch jämför // reuortitur
med spän. el reverie, frän. il revient; il kan emellertid redan på
grund af sitt i ej så förklaras), synes mer än tvifvelaktigt 2.
1 Huru de pronominala genetiverna på -i ’is -ius skola förklaras, är ännu
ej fnllt utredt. Enklast vore, om man finge betrakta illi, isti o. s. v. såsom
locativer (jfr gen. på t uti a dekl.). Deraf illi-us. illi-s genom tillägg af
genetiv-ändelsen för 3 deklin. Med Wis är att jämföra tnis tis (Bucheler-Windekilde p. 75).
2 Jfr StÜrzinger i Wölfflins Archiv VIII, 461, Bersu BerL Phil. Wochenschr.
1893, Sp. 177.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
