Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Schoell origtigt omställer: solens cedo). Men för att man i
dylika fall skall kunna afgöra, hvilken skansion som är den rätta,
måste först fastställas, under hvilka vilkor proceleusmaticus pro
trochaeo är tillåten1.
Till sist må här i korthet påpekas, att genom Skutschs och
Lindsays2 undersökningar en annan till den Plautinska metriken
hörande omtvistad fråga erhållit en ny belysning: jag menar
frågan om förhållandet mellan ord- och versaccent (ictus). Som
bekant framstälde först Bentley i sin berömda afhandling
’Sche-diasma de metris Terentianis’ den åsigten, att de romerska
komediförfattarne vid byggandet af sina verser så vidt möjligt sökt
undvika strid mellan ord- och versaccent. Denna åsigt upptogs
och utvecklades af Hermann (Elem. doctr. metr. p. 141) samt
Ritschl (Prolegg. Cap. XV, jfr ock Opusc. II, p. XI ff.). Såsom
afgjorda motståndare till den Bentley-Hermann-Ritschlska teorien
hafva uppträdt bland annat Corssen3 och W. Meyer4, hvilka
förfakta den åsigten, att den öfverensstämmelse mellan ord- och
versaccent, som hos scenici förefinnes, är en naturlig och
nödvändig följd af det latinska språkets prosodiska beskaffenhet och
den latinska versbyggnadens lagar: scenici hafva hvarken
eftersträfvat eller sökt undvika öfverensstämmelse mellan ord- och
versaccent. Men huru klart än särskildt W. Meyer kan synas
hafva ådagalagt, att scenici ej tagit någon särskild hänsyn till
ordaccenten, så har dock ej hans bevisning öfvertygat alla. Jfr
isynnerhet de vigtiga invändningarne af P. Langen, Philol. 46,
401 ff. Nu har man särskildt genom noggrannare aktgifvande
på de med enklisis och proklisis sammanhängande
betoningsförhållandena påvisat, att öfverensstämmelsen mellan ord- och
versaccent hos scenici varit vida mer omfattande än man förut
föreställt sig. Ord- och versaccent stå icke i strid i förbindelser
som t. ex. seruá me, esse tibi, illé mens, illis quoqueh, mnlátn
1 Jfr Muller Nachtr. z. Plaut.’ Pros. p, 56 ff., Christ Metr.2 p. 280, Yahlen
Herm. XVII, 613, Abraham Stud. Plaut. p. 228, Klotz Metr. 348 ff.
2 Jfr Classical Review 1891 373 ff., 402 ff., Journ. of Phil. N:o 39.
3 Ausspr.2 II, 948 ff.
4 Über die Beobachtung des Wortaccentes in der altlat. Poesie (Abhandl.
d. k. bayer. Akad. d. Wiss. XVII).
5 Jfr om quoque Wackernagel Indog. Forsch. I, 418.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
