Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. »Misströstans Dy»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
Archie tog honom ej ur sin villfarelse. Sedan hon blifvit
ensam, slutade Bess sin frukost, helt lätt om hjärtat,
hvarefter hon fattade sin vandringsstaf och ånyo började
sin pilgrimsresa.
Det föll henne då in, att Archies anmärkning ej var
så dum ändå, och hon såg ingen egentlig nödvändighet
för att gå ut och fastna i kärret, om det kunde undvikas,
hvarföre hon beslöt att gå omkring det. Hon lämnade
därföre skogsvägen, och gick ett stycke i en annan
riktning, men kom snart till ytterst sumpig mark. Åter
vände hon åt ett annat håll och råkade ånyo på samma
slags jordmån.
»Nåväl, då måste jag gå igenom det», tänkte hon.
Och därmed klef hon beslutsamt ut i dyn, öfver
fotknölarna. Det blef mödosamt att gå, och hon tyckte sig
med hvarje steg sjunka djupare ned. Men hon höll
tappert ut —- »detta är Misströstans Dy», tänkte hon.
»Christen korn lyckligt igenom den, och så skall väl jag
också.»
Men till slut blef hon rädd, ty, vända sig hvart hon
ville, fann hon blott tufvor med högt sträft gräs och
vassrör, som dolde vattnet inunder, och då hon
försökte gå framåt, sjönk hon i ända till knäna. Nu ville
hon gå tillbaka, men kunde icke det häller, ty där fanns
ingenting att vägleda sig efter, ocli hon visste icke åt hvad
håll, hon skulle vända sig. Hon hade kommit ut ur skogen,
och framför henne låg något, som såg ut som ett grönt
åkerfält, men ack! hon visste, att det blott var ett kärr.
Här och där låg en multnande stock; och stubbar af
gamla träd, nedhuggna för långliga tider sedan, höjde
sig ur det vaggande gräset. Till en af dessa banade
hon sig då väg, numera plaskande i djupt vatten. Hon
nådde dit till slut, och skulle just klättra upp på den, då
plötsligen en ofantlig svart orm upplyfte hufvudet och
hväste åt henne midt inifrån själfva stubben. Bess skrek
högt; huru modig hon än kunde vara i andra fall,
kunde hon ej fördraga ormar. Deras åsyn kom blodet
att isas i hennes ådror, ehuru Tom ofta hade försäkrat
henne, att den svarta ormens bett ej var giftigt. Djuret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
