Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. »Misströstans Dy»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
»Jag kom hit enkom for att få vara i fred. Hvarför
då? Jo för Neds skull. När jag tar honom med mig,
där andra barn äro, så retas de med honom, och slå
honom, och håna honom för att han är en stackars fåne.
Jag hatar dem! Jag hatar alla barn! De äro grymma
och elaka, och jag hatar dem. Se nu här! I kallen min
gosse en fåne, men han har likväl så mycket vett, att
han håller sig hemma! Du säger, att han är en idiot,
men ändå har han räddat ditt lit! Och nu beror du
alldeles af honom för att hitta hem igen, du sturska lilla
häxa! Jag har sett dig åka ut med din mamma! Jag
har nog sett edra plymer och blommor, och siden och
sammet. En gång sade din mamma åt mig, att jag borde
sätta Ned i en idiotskola, och få honom upplärd att bli
lik andra barn! Tror du, jag vill ha honom upplärd så att
han blir lik dig, som inte har förstånd att stanna hemma,
utan måste stryka omkring i skogen ensam, och inte kan
hitta hem igen? Han har bra mycket mer vett och
förstånd än du, ty han har aldrig gått vilse i hela sitt lif;
han hittar hvart som hälst, på tio mil här rundtomkring,
Kan du göra det, du?»
Alldeles förskrämd af detta utfall, som kom öfver henne
som en störtsjö af vrede och förakt, kunde den stackars
Bess endast framstamma, att hon ej hade ringaste begrepp
om hvar hon var, och var mycket ledsen, att hon hade
kommit dit.
»Men», tillade hon och fattade mod, under det lion
talade, »jag har aldrig skrattat åt Ned i hela mitt lif. Yi
gifva honom alltid god, varm mat, när han kommer hem
till oss, och det är Toms gamla hatt, han har på sig nu.
Tom har gifvit honom den. Ned tycker om Tom. Mamma
tycker så synd om stackars Ned. Hon har sagt, att vi
aldrig få skratta åt honom; hon säger, att i Tyskland
kallas sådana som han för Guds barn. Jag är viss på,
att vi aldrig ens haft lust att skratta åt honom.»
»Guds barn!» sade kvinnan i en mildare ton. »Nå
ja, de behöfva minsann vara Guds barn, ty föga kärlek
få de af människor! Men se bara!» sade hon därpå
Nya Småttingar. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
