Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Familjerådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
De små syndarnes rosiga ansikten voro mycket sorgsna
och bedröfvade denna morgon, då de samlade sig omkring
sin moder. Faster Maria hade utlyst en högtidlig
sammankomst i salongen. De små stackarenas brott och
synder hade blifvit framstälda i all deras styggelse, och nu,
med händerna slutna i Mammas, och ögonen fästade på
hennes milda, bleka, sorgsna anlete — nu kände barnen,
att de hellre velat låta piska sig blåa och blodiga, än behöfva
se detta oroliga, bekymrade uttryck i hennes älskade ögon,
och veta, att detta var deras egen skuld. Detta var ett
svårt straff för dem och alldeles tillräckligt, ja till och
med alldeles för svårt, hvad Tom beträffar, där han nu
låg hopkrupen bredvid’ henne och gömde sitt lurfviga
hufvud i hennes knä. Han kunde ej uthärda den tanken,
att allt det goda, stackars Mamma vunnit genom att få
vara borta och hvila sig litet, nu skulle vara mer än
utplånadt genom detta bekymmer. Hvarföre hade de ej
kunnat vara snälla? frågade han sig själf gång på gång.
De voro ju stora nog att förstå, hvad de gjorde, och hade
nu så tydligen visat, att Mamma ej kunde lita på dem.
Han öfverväldigades af samvetsförebråelser och skulle gärna
hafva underkastat sig hvilken botöfning som helst utom
en enda — den att gå fram och gifva Faster Maria
en kyss.
»Kära barn, hvad skall jag taga mig till med
eder?» frågade Mamma klagande, och såg på sina små
förvillade lamm, med lika mycken sorg som kärlek i sitt
anlete.
»Du kunde väl taga och stena oss, Mamma»,
föreslog Bob på fullaste allvar, medan de öfriga voro
stumma.
Tom och Bess hade en förkänsla af hvad som skulle
komma. Herr Bradley var för sin del benägen att
behandla hela saken, såsom om den icke hade något vidare
att betyda. »Bah!» sade han, »hvad var det värdt att
bråka så mycket? De voro ju endast små barn, som inte
hade bättre förstånd, men de skulle nog komma att
uppföra sig skickligt hädanefter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
