Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Ett bref från Tom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
tänka på sin moder, när Fru Robbins räckte honom
handen och log, i det hon vänligt tilltalade honom.
»Det var riktigt roligt att få se dig, min lilla vän»,
sade hon — och hennes röst var mycket ljuf och
melodisk. »Jag känner din mamma, och Fru Philips skrifver
här, att du ville träffa mig.»
»Ja det vill jag, men det är inte för att ni känner
Mamma», sade Tom, mera uppriktigt än artigt.
»Jaså, nå det kan få vara detsamma då», sacle Fru
Robbins. *Jag är i alla fall glad att få göra din
bekantskap, hvilken anledningen än då må vara. Jag ser
dig ibland från mitt fönster, när du sitter och läser eller
skrifver i olin kammare.»
»Har ni sett mig i dag kanske?» frågade Tom —
med ett svagt hopp att han möjligen kunde slippa ifrån
att själf komma fram med sin bekännelse.
Men Fru Robbins hade ej sett honom, och han var
således tvungen att själf berätta alltsammans, om telegrafen,
och om hvarför Harri blifvit instängd, och om huru ban
hade kommit att slå ut bläcket, — och ehuru han gjorde
det i sa få ord som möjligt, tyckte han det drog förfärligt
långt om, innan han fick slut på alltihop. »Jag är riktigt
ledsen för det», slutade han sin historia. Fru Robbins
bara skrattade och sade helt godmodigt, att, när allt kom
omkring, var det från början hennes eget fel, då hon hade
låtit skicka bud, att Harri inte skulle få skrika och ropa
från sitt fönster. »Fru Wilson är mycket fästad vid mig
och särdeles mån om mitt bästa, men hon är kanske
ibland en smula för barsk mot gossarne i grannskapet.»
Därpå förklarade hon för Tom, huru mycket hon
måste lida, och huru den olidliga nervvärken i hennes
hufvud stundom föreföll nästan omöjlig att uthärda. Och
då, när hon småningom började känna, att det lindrade
litet, kunde ett plötsligt buller, såsom om ett fönster
eller en dörr slogs igen, göra att det onda började om
igen, lika svårt som förut. — »Men jag begär ej, att
små gossar skola kunna tänka på sådant där», tillade hon,
»och det borde Fru Wilson ej heller göra.» Hon talade
så mildt och såg så älsklig ut, att Tom var färdig att på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
