Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Hvad slutet blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
härda ut, alla de långa, tråkiga timmar, hon fick sitta vid
fasterns sida och, efter hennes diktamen, skrifva ut
otaliga förhållningsorder till Kitty, eller eljes utföra alla hennes
mångfaldiga önskningar och uppdrag — men icke heller
hon svek någonsin sin plikt. — Huru föga tacksamt deras
frivilligt åtagna värf än måste förefalla dem, infunno de
sig alltid troget på sin post, hvarenda dag, så snart de
kommit från skolan; och, ehuru det aldrig tycktes kunna
falla fastern in att någonsin visa minsta tecken till glädje
eller tillfredsställelse vid deras åsyn, kunde hon icke
annat än vänta dem med en viss otålighet, och med spänd
uppmärksamhet lyssna efter när det skulle ringa på
portklockan, och de små fötterna skulle höras komma
trippande uppför trappan, som ledde till hennes ensliga
sjukrum — hvilket dock numera, tack vare deras vänliga
omsorger, icke saknade en viss prägel af hemtrefnad.
»Stackars Faster får plågas så mycket», sade de,
uppmuntrande, till hvarandra.
»Det här är ingenting annat, än livad Pappa och
Mamma skulle göra, om de vore här», sade Bessi.
»Det skulle vara alltför illa af oss, ja riktigt själfviskt
och hårdhjärtadt, att låta henne ligga där alldeles ensam»,
fortsatte Tom.
»Men ack! om hon ändå snart ville bli bra igen!»
blef dock alltid det slutliga omqvädet på visan.
Ändtligen blef hon då till sist så pass återställd, att
hon kunde lämna sängen, och att det kunde blifva fråga
om hennes flyttning; och då blef Fru Bradley anmodad
att komma dit för att följa med henne hem. Och det,
skall man tro, blef en glädjedag, då barnen fingo återse
sina föräldrar! I Fru Tanners hus, hade man då väl aldrig
förr varit vittne till sådana utbrott af fröjd och glädje, som
därvid förekommo — det var nämligen där mötet egde rum.
Den mörka trappan fick liksom ljus och dager af Bessis
ögon, som strålade af glädje, medan lion, med båda
armarna om fadrens hals, höll på att rent af strypa honom,
under det att Tom, å sin sida, var nära att taga lifvet af
sin moder med sina våldsamma smekningar.
Ja, men det där kan man väl icke kalla för något
Nya småttingar. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
