Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Huru man bygger och bor i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Byggnadsspekulationen började taga fart och tycktes skapa rikedomar
litet hvarstädes här i staden
»Jag skall också bli rik», sade Smålandsson eller Norrlandsson,
kastade förskinnet ned från murareställningen och halade sig själf efter.
Några veckor senare var han byggmästare. Rita kunde han icke.
Någon insigt för öfrigt i byggnadskonsten hade han lika litet. Men
han förstod sig på att köpa sämsta sort tegel för billigt pris, att
komma öfver vrakvirke för nästan ingenting, att få tag i en och annan
sophög, som användes till fyllnad mellan trossbottnarne, att köpa
gamla lås i lumpbodarne o. s. v. Han var stark i sådant. Så
rafsade han ihop några arbetare, som kanske ingen annan ville
använda, och så bygde han, bygde för egen räkning, på spekulation,
och när huset var färdigt, samlade han några stackars husvilla och
lät dem för en ganska dryg hyra bo i de fuktrinnande rummen på
fyllnadssoporna med all dessas ohyra.
Efter ett år eller så omkring sålde han huset till en annan
spekulant, fick bra betaldt, bygde på samma sätt ett nytt hus som han
befolkade liksom det förra, fick tjugu reumatiska febrar, femton
lunginflammationer och tio ögonsjukdomar på sitt samvete, men såg nöjd
ut, bygde ännu flera hus, fick ännu flera sjukdomar att svara för,
samlade mycket pengar, och fråga uppstod att välja honom till
stadsfullmäktig.
»Unge Smålandsson har blifvit rik», sade gamle skomakaren som
var från samma trakt. »Jag har lust att göra som han.»
Och så bygde skomakaren ett hus, ett stort hus, högt och med
torn förstås. Någon arkitekt anlitade han icke. Det hade blott ökat
kostnaden. Byggmästare behöfde han ej. Mästare var han ju själf.
Men han bestod sig en bas, hvilken dock icke kunde hindra att
byggnaden, som saknade riktig bas, ramlade och slog i hjäl basen.
Skomakaren själf stod och såg på.
Föredömet skrämde icke någon. Många murare, skomakare
och skräddare bygde hus, egenhändigt eller genom mer eller
mindre förfarne arbetare, och alt hvad som med spekulation förstås
sprang och köpte husen, bjöd öfver hvarandra, trugade och hotade.
Det var en liflig tid. Det ena huset växte upp efter det andra. Men
hyresgästerna voro ännu icke tillfredsstälda. Två, tre, kanske fem
sådana sprungo efter en husegare. De bjödo också öfver hvarandra.
Hyrorna stegrades hvarje vecka.
Man tycktes icke bekymra sig om huru man bodde, blott man
hade tak öfver hufvudet. Huru skulle arkitekturen, hemtrefnaden,
omsorgen för lif och hälsa kunna få sitt ord med under sådana
förhållanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
