Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. På Hasselbacken och Operakällaren, i "Grand" och på bolagskrogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stodo i vägen för en fri öfverblick af vår sköna hufvudstad. Det var
den tiden då Hasselbacken icke kunde taga emot så många gäster
som nu.
Tillbyggnader ha sedermera gjorts, förbättringar vidtagits,
planteringar ökat behaget af det i sig själft så ovanligt behagliga stället.
Om blicken från verandan nu mera icke kan tränga så långt
omkring, har man det dock bekvämare i många afseenden, mera
omväxling i den närmaste omgifningen, mera nutidsmässigt på det hela.
Och vill man ovilkorligt taga en öfverblick öfver stad och land och
vatten, så behöfver man blott gå en trappa upp för att från stora
balkongen få en lika vacker som vidsträckt utsigt. Det gör man
hälst på en af de stora festmiddagarne, till hvilka man har det nöjet
att inbjudas — mot en afgift af minst 25 kr., ofta 40 eller 50, de
äkta stockholmska subskriptionsmiddagarne.
Nu är det endast fråga om en helt vanlig hvardagsmiddag på
verandan. Man går om bord på en ångslup vid Strömparterren eller
nedanför Karl XII:s torg, så vida man icke föredrager en lustvandring
öfver den vackra Skeppsholmen och där tager plats på ångfärjan eller
ock vid Norrmalmstorg sätter sig i en spårvagn, under den vackra
årstiden i en af de stora öppna. I de två förra fallen anländer man till
Alkärret, bredvid folkförlustelseplatsen ej långt från Hasselbacken, och
i de bägge senare till Allmänna gränden, alldeles under backen.
Man går med lätta steg — till Hasselbacken går man alltid med
sådana — upp för den breda trappan och är genast inne i
härligheten, kastar i förbigående en blick på Bellmanseken och på
schweiseripaviljongen, där en gång grosshandlaren och borgarståndstalmannen
J. G. Schwan hade sin sommarbostad och där äfven sedermera
stockholmsfamiljer bott på sommarnöje midt bland eller åt minstone
vid sidan af värdshuslifvet. Man småler kanske åt tomten med
paraplyet och gossen med stöfveln, genom hvars sula vattnet skvalar utan
uppehåll eller minskning, två af den moderna skulpturens humoristiska
påhitt, i närheten af Alfred Nyströms Bellmansstod.
Är man gammal stockholmare, erinrar man sig en vacker
augustiafton 1872, då den stoden högtidligt invigdes, en af det glada
Stockholms muntra fester, och när man därefter blickar upp mot trappan
till verandan, tycker man sig kanske se själfva fader Wilhelm som
står där och ler, har ett vänligt ord och en uppmärksam hälsning
för hvar och en, under det hans ständigt vakna blick omfattar hela
parken och hufvudbyggnaden in- och utvändigt samt sörjer för att
intet fattas och att alt är i bästa ordning... Nej, det var en villa
blott. Sedan februari 1883 hvilar Wilhelm Davidson i grafven, men
hrr Manne och Ernst Davidson fortsätta hvad deras fader börjat och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
