Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. I Spårvagnar och ångslupar, med hyrkuskar, åkare, hissar och stadsbud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
storverk. Kapten Lindmark, nu mera verkställande direktör för Motala mekaniska
verkstad, är ännu icke femtio år och skapar sig nog flera tillfällen att
tillgodogöra sina framstående ingeniörsinsigter och praktiska duglighet.
Det var i maj 1881 som Stockholms stadsfullmäktige beviljade
kapten Lindmark rättighet att uppföra en gångbro med »elevator»
mellan Stadsgården och Mosebacke. Företaget var djärft och väckte
förvåning. Nu tycker man det vara den enklaste sak i verlden och
man har hunnit så vänja sig vid detta originela samfärdsmedel, att
man ej mera tänker på det snillrikt storartade i planen. Att stiga
in i ett rum och tillsammans med elfva andra personer låta hissa upp
sig ett godt stycke i luften samt sedan vandra på en 500 fot lång
bro högt öfver hustaken, en bro med endast fyra spann, af hvilka ett
är icke mindre än nära 280 fot — det är nu mera för oss det allra
hvardagligaste.
Man klifver in i buren, det lilla kabinettet, ser på
konduktören, som står där helt lugn i sin snygga uniform och fingrar
på stållinan, och så bär det upp med en hastighet af 0,8 meter i
sekunden utan ryckningar eller stötar. Samtidigt går en annan
bur med människor ned åt. Olyckor ha under de fem åren hissen
begagnats ännu aldrig inträffat och böra aldrig kunna inträffa, ty säkert
har kapten Lindmark gjort sina beräkningar och säkert är arbetet
utfördt, hvarjämte också noga undersökningar ske hvarje dag af
hisskorgen, linor och maskinerier. Att det tyckes inrota sig i
själfmördares vanor att kasta sig ned från gångbron hör icke alls till
maskineriet. Men hvad som alltid borde höra till vandringen öfver luftbron
vore att stanna en stund och glädja sig öfver den vackra och
storartade utsigten, en ovanlig utsigt med Katarinatraktens högsta del
bredvid oss, de många husen och gatorna under våra fötter samt hela
det öfriga Stockholm där nere i djupet med de af ångbåtar och
seglare plöjda vattnen och de sköna omgifningarna. Hvar ser man
något dylikt? Hvar har man också på detta sätt förenat en
gångbro med en elevator för att underlätta förbindelsen med olika högt
belägna stadsdelar? Den idén är Knut Lindmarks egen, men det fans
dock personer, som trodde på den och ville lemna pengar till dess
utförande, ty arbetet möjliggjordes genom bildandet af ett bolag med
ett kapital af 180,000 kr. Den tron har burit frukt och
Katarinahissen har lemnat god utdelning. Vid järntornets fot står ett litet
tegelhus, med väntsal och afgiftsmottagning, och där bredvid står
ock ångmaskinen, som drifver verket. Öfver brons norra ända
höjer sig ännu mer i luften ett annat litet hus — med kafé
naturligtvis. Luften suger. Färdafgiften är så ringa, 5 öre för uppfart och
3 för nedfart, att man, i fall man har godt om tid, kan kosta på sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
