Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Högtider och fester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sommarkvällens egendomliga behag i den sköna Djurgårdsnaturen,
som blandar sig med dessa toners trollkraft och gör den delen af
bellmansfesten till en sann sommarens och sångens högtid. Här är
ej »dityrambisk yra» — den kommer kanske senare på natten —
utan glad feststämning hos ett folk, som gått ut för att njuta en fri
stund och lyssna till de toner som diktats af den skald, hvilken i
all sin uppsluppna frihet dock känsligast skildrat naturens skönhet
och just den natur, som stockholmaren har rundt omkring sig och
som han mest älskar. Bellman är stockholmarens skald framför alt. Men
äfven andra skalder bringas, i vår hågkomst här vid bellmansbysten,
där den utmärkte kören stämmer upp »Vårt land», med Josephsons
musik till Runebergs ord, samt Wennerbergs »Hör oss, Svea», som
så mäktigt talar till fosterlandskänslan.
Sedan den sista sången förklingat, höjes ett lefve för Karl Mikaels
minne, och detta lefve föreslås kanske af den gladaste af alla glade
ordensbröder, den omtyckte skådespelaren och allmänt afhållne
sällskapsbrodern, den ännu i sin lefnads höst vårfriske Svante Hedin.
Efter lefveropet kommer kanske såsom illustration till detta ännu en
gång »Hvem är som ej vår broder mins?», och den sången sjunges
då med blottade hufvuden. Och så hurrarop och fanfarer och
mängdens bifallsjubel.
Derpå återvända ordensbröderne till Hasselbacken för att i stora
festsalen och på öfra verandan fortsätta festen för minnet af sin förste
ordensskald. En del af dem som icke äro bricollister, endast
bellmansvänner, stannar kvar i buskarne kring bysten och tuggar i lugn
på matkorgens innehåll eller sprider sig ned åt de tysta lunderna i
Frisens park, där ej annat ljud höres än. en stilla susning i de gamla
Djurgårdsekarne, eller vandrar i sakta mak till Rosendal, men det
största antalet följer bricollisterna till baka till Hasselbacken, som nu
strålar i »ljus och lampors sken», vårt århundrades ljus, det
elektriska, och våra gaslampor. Hvar enda plats i parken är upptagen,
och allas blickar vändas upp till verandan, där sångarne nu
utträda och till allmänhetens förtjusning låta höra några friska
bellmansstycken, hvilka aflösas af Hasselbackens gardesmusik som
naturligtvis också bjuder på bellmansmelodier.
Ordensbröderne draga sig till baka för att intaga sin aftonmåltid i
stora salen, hvilken är prydd med Stockholms vapen, omgifvet af
flaggor, samt med bellmansstandaret och lefvande växter. Efter
måltiden lufta bröderne sig åter på verandan. Ånyo sång och så
fyrverkeri och sång. Det sprakar och skallar, frasar och klingar på
hela den ljusstrålande Hasselbacken; sångens toner och glasens klang,
hornens smattrande och mähniskomängdens skratt och sorl blanda sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
