Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Hos stadsfullmäktige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flere att erkänna riktigheten af de åsigter han med orubblig
följdriktighet förfäktade, och slutligen stod hela den allmänna meningen
på hans sida.
Stadsplanen var förnämsta verket, men den var icke Lindhagens enda.
Järnvägen mellan Stockholm och Vesterås räknade honom bland
sina förnämsta kämpar i det afseendet, att han både arbetade för
kommunens ingripande och sedan var verksam för banans utförande.
Verksam var han ock för åstadkommande af sammanbindningsbanan
genom Stockholm på vilkor som kunde vara antagliga både för
kommunen och staten. Rotemansinrättningen i hufvudstaden och därmed
ordnandet af mantals- och skattskrifningar var till stor del Lindhagens
verk. Byggnadsordningen i Stockholm var åt minstone i sitt första
utarbetande mycket beroende af honom, och i Drätselnämdens
ordnande tog han en mycket verksam del, liksom i brandväsendets och
i fråga om stadens öfvertagande af skyldigheten att bekosta
elementarläroverkshus och den därmed sammanhängande frågan om plan för
Stockholms elementarläroverk.
Det var icke alla stadsfullmäktige som sågo så långt som
Lindhagen. Äfven bland. Stockholms mest framstående affärsmän funnos
de som t. ex. motarbetade sammanbindningsbanan, hvilken utgjorde
det första öfverläggningsämnet i den nya kommunalrepresentationen,
och då af 93 närvarande den 4 maj 1863 beslut fattats med 69 mot
24 att anslag skulle begäras af riksdagen, besvärade sig så väl F.
Schartau, som J. E. Fröberg.
Lindhagen förmådde dock leda de flesta till klarare insigter i de
stora frågorna, förnämligast angående stadsplanen. Han gjorde det
äfven i afseende på den fråga som dernäst var hans käraste — Stockholms
högskola. I den frågan var han dock icke lika förutseende
som i de öfriga. Hans varma hänförelse tog här kanske öfverhand
öfver de kloka beräkningarna, och hans ihärdighet, som här med fullt
skäl kunde kallas envishet, att icke låta öfvertyga sig af några
motskäl förledde honom att drifva igenom högskolesaken efter en plan
som ingalunda kan benämnas praktisk och som icke häller
framkallat den medkänsla från allmänheten som är nödvändig för ett sådant
företag. Att lång tid uppskjuta högskolans öppnande och att då detta
ändtligen skedde, sedan allmänhetens deltagande hunnit svalna, öppna
den med dyrbara lärostolar i en fakultet som förut fans tillräckligt
representerad i Stockholm, i stället för att rikta hennes verksamhet
företrädesvis åt de här orepresenterade läroområdena var ett misstag
som måste i hög grad beklagas, enär det kan slutligen sätta
högskolans hela tillvaro på spel.
Men om Lindhagen tog miste i den punkten, såg han så mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
