Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. På båda sidor om ridån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oftare har det händt, att operor som i utlandet vunnit mycken
framgång och där fortfarande stå på spellistan här icke kunnat uppföras
mer än högst få gånger. Orsaken är ej lätt att angifva. Nog äro vi
stockholmare musikaliska — det har man åt minstone försäkrat oss
— men att vi skulle vara det i så hög grad, att vi icke kunna finna
smak i hvad Frankrikes och Tysklands musikkännare på skilda
områden förklarat vara utmärkta arbeten och som dessa lands allmänhet
med stort nöje och ofta mycken förtjusning hört och fortfarande höra
— det vore dock besynnerligt.
Under det skede af nya Stockholms teaterhistoria, då Anders
Willman haft ledningen, ha här uppsatts de svenska originaloperorna
»Harald Viking» af A. Hallén, »Neaga» samt »Per Svinaherde» af
I. Hallström och S. Salomans »Diamantkorset», utländingarne Massés
»Paul och Virginie», Nesslers »Trumpetaren från Säkkingen», Wagners
»Mästersångarne», och Götz’ »Hårdt mot hårdt».
Nya talstycken äro alltid vida flera, och ett stort antal sådana
ha uppförts under åren 1883—88, bland dem af de inhemska
författarne F. Hedberg, Wijkander, Sellman, Alfhild Agrell, Ann-Charlotte
Edgren, Emilie Lundberg, fru Benedictsson, hrr Michaelson,
Christiernsson, T. Hedberg, Molander, Lundqvist, Staaff, m. fl. Under
spelåret 1886—87 uppfördes ett nytt talstycke, »Det var en gång»,
på Stora teatern, men på Dramatiska ej mindre än sjutton, af hvilka
tre franska. Från Norge kommo också tre, lika många från
Danmark. Tyskland bidrog med fyra.
Stockholms opera har aldrig lidit brist på en utmärkt tenor. Vi
ha haft Sallström, Günther, Strandberg, Arnoldson och Ödmann efter
hvarandra, men nu ser det ut såsom skulle den sist nämde kunna
ersättas endast af sig själf. Visst är, att nya Stockholm icke känner
sig riktigt tillfredsstäldt utan hr Ödmann.på scenen.
Emellertid ha operaföreställningarna ingalunda inskränkts. Hr
Sellman har med mycken käckhet upptagit några af hr Ödmanns
roller, och så ha vi fått hr Linden, som visserligen icke är tenor,
kanske ej häller bariton, men något midt emellan, en i alla fall vacker
röst och en sångare med fördelaktigt utseende, och hr Lindblad och
hr Lundmark — ja, de äro många. Man har växlat hr Ödmann,
den stora, klingande speciedalern, i flera småmynt, alla klingande,
alla med silfverton förstås, men af mindre valör.
Men det är dock på den gamla — vare detta sagdt utan
afseende på medlemmarnes ålder — säkra stammen som man räknat
mest, den må bestå af hvilket slags röster som hälst. Då man ej
har tillgång till en Jenny Lind, en Louise Michaeli eller Fredrika
Stenhammar, kan man vara glad att ha sådana konstnärinnor som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
