Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. På båda sidor om ridån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talet om konstens försämrade tillstånd och om teaterns dödsryckningar,
och likväl lefver denna teater — blott han tillräckligt understödes.
Vår sceniska konst har lidit stora förluster, men sådana är alt
jordiskt underkastadt. Att förebrå teatern för att de gamle
skådespelarene falla undan samt att på grund däraf neka honom medel att
anskaffa nya är både hårdt och orättvist, men det är äfven dumt.
Det ligger i konstens natur, att hon förnyar sig själf, blott
allmänheten icke upphör att tro på hennes kultiverande betydelse och
icke genom ett orättvist bedömande af konstidkarne och konstledarne
undergräfver själfva institutionen, hvilken i stället behöfver genom
kärleksfull omvårdnad styrkas och uppmuntras, samt slutligen, men icke
minst, att de som äro satta att bevaka samhällsintressena ej begå det
misstaget att tro, det konsten ej behöfver tillräckligt både moraliskt
och materielt understöd.
Full insigt i detta och därpå grundad tillförsigt om konstens
framtid hindrar icke att man djupt känner hvad vår teater förlorat genom
Elise Hwassers och Hedvig Kinmanssons afskedstagande redan innan
ålderdomen lagt hämmande band på deras verksamhet, hvilket ju
också varit fallet med Edvard Swartz och Knut Almlöf, som lemnade
skådebanan långt förr än Gari Gustaf Sundberg, hvilken dock är dem
öfverlägsen i år.
Det säges, att vi icke mera ega tillfälle att njuta af det »högre»
skådespelet, då inga krafter till dess framställande finnas kvar. Det
skulle vara, heter det, endast Axel Elmlund, hjälteframställaren på
den klassiska spellistan, han som under lång tid med stor framgång
löst så många svåra uppgifter, hvilken nu kunde åt oss bevara det
stora dramat, i fall han egde. tillräckligt understöd, och i synnerhet
om fru Fåhræus, Antigones värdiga tolk, kunde förmås att återvända
till scenen. Man tyckes glömma, att fru Dorsch-Bosin redan för flere
år sedan visade hvad hon i det afseendet förmår. Hennes Hjördis
borde dock fortfarande lefva i alla våra teatervänners tacksamma
hågkomst. Emil Hillberg har också skadespelaregenskaper som kunna
tillgodogöras på det området, och af de unga äro väl hvarken August
Palme eller Albin Örtengren eller fröknarna Sandell och Zetterberg
omöjliga.
Det torde icke vara så mycket brist på framställande krafter som
saknad af håg hos allmänheten som hindrar uppförandet af de stora
skådespelen. Allmänheten vill icke se dem, och man har funnit, att
personer som ganska ifrigt klaga öfver den »högre» spellistans
tillbakasättande aldrig köpa sig en biljett, då ett sådant skådespel är
annonseradt. Om vår teater hade stort statsanslag, kunde må hända
teatern uppfostra allmänheten i detta afseende, men sådana de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
