Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. I muséer och bland konstnärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hittaren således skulle få blott en tredjedel af det jordfunnas värde. Fornforskningen
stod ej häller i stort anseende efter Rudbeckianismens öfverdrifter.
Men så kommo bättre tider i vårt århundrade, och kallsinnigheten smälte
för det i synnerhet från Götiska förbundet utgående varma nitet för kännedomen
om nordens forntid. Antalet af de utaf museet förvärfvade fynd, hvilket under
århundradets två första årtionden sällan öfversteg ett par på året, höjde sig
småningom till 10 eller 15, och under senare hälften af 1820-talet fingo
samlingarna ytterligare tillökning. Det var dock först på 1830-talet som statens
historiska museum fick någon egentlig betydelse. Då efterträddes riksantikvarien
Liljegren († 1837) af Bror Emil Hildebrand, den egentlige skaparen af
museet. Vid hans tillträde till tjänsten innehöllo samlingarna omkring 200
fornsaker från stenåldern och 60 från bronsåldern. Då han 1879 lemnade sin
befattning, egde museet öfver 20,000 fornsaker från stenåldern och 1,500 från
bronsåldern, för att icke tala om den storartade tillväxten i myntsamlingen.
Statens historiska museum och kungl. myntkabinettet ega år 1889 omkring
200,000 särskilda fornsaker och mynt. Inventarienumren äro vida underlägsna,
men uppgiften på deras antal skulle endast vara förvillande, enär sådana
nummer kunna omfatta mycket olika antal fornsaker.
En del af hvad under senare tider tillkommit till samlingarna är skänkt
dels af enskilda personer, dels af församlingar och andra menigheter, men
största delen har inköpts antingen omedelbart från hittarne eller från enskilda
samlare. Det var först vid 1840 års riksdag som det lyckades vitterhets-, historie-
och antikvitetsakademien att till samlingarnas ökande erhålla ett anslag, som
dock i början ej var större än 1,000 rdr banko, hvilken summa nu mera ökats
till 6,000 kr.
Historiska museet och myntkabinettet tillhöra icke nyss nämda akademi,
utan äro statens egendom, fastän stälda under akademiens inseende och vård.
Ända till 1846 förvarades samlingarna i ett par kyffen i kommendantsflygeln
vid kungl. slottet, men flyttades då till det af staten inköpta Ridderstolpeska
huset i hörnet af Skeppsbron och Slottsbacken, där elektriska telegrafverket nu
har sitt hus. Våningen en trappa upp innehades af riksarkivet, men två trappor
upp inreddes åt museet. Under de två årtionden museet stannade där växte
samlingarna så betydligt, att mycket icke kunde af brist på utrymme hållas
tillgängligt för allmänheten. Hösten 1865 började inflyttningen i nationalmuseets
palats, hvilket invigdes den 15 juni 1866.
En vandring genom historiska museets salar är intressant och
nyttig för alla, äfven om icke hvar och en skulle genast inse hela
vigten af dessa samlingar på ett enda ställe. Alt är ordnadt med
sträng vetenskaplighet och hufvudsakligen i tidsföljd. I den stora
stenålderssalen kan man genom beskådande af de många där utstälda
fornsakerna bilda sig en fullständig föreställning om huru den
tidrymdens odling var beskaffad och huru hon utvecklat sig. Man kan
noggrant studera spåren af det arbete som nedlagts på hvarje enskildt
föremål och därigenom försättas i hvardagslifvet i en tid, om hvilken
historien har ingenting att förtälja.
Därför är samlingen, jämte fördelningen i tidsföljd, ordnad i typer,
och den i förhållandena oerfarne kan väl tycka, att hvarje typ har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
