Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. I muséer och bland konstnärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjog penningbelöningar till ett sammanlagdt belopp af 2,500 kr. och studieunderstöd
å 100 till 200 kr. för tillsammans 1000 kr.
Såsom understöd åt elever och unga konstidkare utgå årligen i rundt tal
icke mindre än 22,000 kr., hvaraf ungefär hälften omedelbart genom akademien.
Det nyaste reglementet för akademiens läroverk stadgar höjda
skolkunskapsfordringar för dem som söka inträde vid skolan för målare- och
bildhuggarekonst, utsträckning af tiden för undervisning i
landskapsmålning och en väsentlig ökning af studiet i modellering efter
lefvande modell. Detta utgör till samman en betydande förändring
och ett vigtigt framsteg i jämförelse med ej blott sådana förhållandena
voro för några årtionden sedan, utan äfven sådana de visade
sig helt nyligen.
Länge tålde det innan färgen gjorde sitt inträde i akademiens
undervisning. Lärjungarne tecknade i »principen», en konstens
småbarnsskola för gossar och ynglingar — om flickor kunde aldrig vara
fråga — och i »antiken» efter gipsafgjutningar, i »modellen» efter
lefvande förebilder, men endast tecknade. Det var under Boklunds
direktörskap som undervisning äfven i målning infördes. Redan förut,
under det Qvarnström var direktör, lemnades fruntimmer tillträde till
undervisningen. Af målare- och bildhuggareskolans lärjungar utgöra
nu ofta de kvinliga tredjedelen. Med skolan för byggnadskonst går
sammanlagda antalet af akademiens lärjungar vanligtvis till
omkring sjutio.
Det är således de som i en framtid skola hålla den svenska
bildande konsten uppe på den höjd, dit akademien skulle ha lyft henne.
»Nej, det går icke», utropade för några år sedan ett antal
konstidkare, mest unga. »Akademien lyfter icke konsten.» Det var ej
första gången man hörde missnöje med den inrättning som skall ha
till sitt förnämsta mål att främja konstens högre utveckling. Ett
sådant har försports alt från akademiens första tid och fortplantats
slägte efter slägte, d. v. s. att så snart de som förut tadlat »gubbarne
i akademien» hunnit själfva till lärareplatserna och ledamotskapet, ha
de i sin ordning gjorts till föremål för samma slags tadel.
Men i medlet af 1880-talet skedde ett skarpare utbrott än någonsin
förr. De unga klagade ej blott öfver slentrian, utan ock öfver
kotteriväsen, af hvilket de konstnärer som ej äro ledamöter af
akademien skulle erfara trycket, och det dermed förenade favoritsystemet,
som skulle ha förledt akademien att slösa understöd på den ena unge
konstnären, under det den andre lemnats utan hjälp eller afspisats
med en obetydlighet. De som tänka olika med akademiens flertal
och idka konsten på ett annat sätt utsattes, hette det, för förföljelser.
Annorlunda kunde förhållandena ej vara, klagade de missnöjde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
