Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. I muséer och bland konstnärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och natten kommer, men »Palma Vecchio» viker ej. Han sitter
och talar om Ponte Mollo och om solskenet på Palatinska kullen;
kanske äfven om den tid, då han från Romas stadsmur invid Villa
Barberini riktade mordiska skott mot de belägrande fransmännen, ej
längre till baka än fyrtio år, då berättaren själf hade hunnit nära de
fyrtio ...
Hör, knäpp på gitarren! En djupt klingande mansröst sjunger
Bellman. Sångaren är värd att tecknas, men han har själf tecknat
så mycket, att han nog är känd, icke som sångare kanske, men idkare
af bildande konst. Han heter Viktor Andrén, och han sjunger som
han tecknar. Det erkänna alla som höra honom, och det erkännandet
må vara nog. Mellan Andréns sånger sticker Lindberg in med en och
annan historia, förträffligt modellerad och af så skämtsam natur, att
klubben är nära att sprängas af de våldsamma skrattanfallen. Men
äfven den torsdagsaftonen tager slut.
En annan gång har konstnärsklubben familjefest, och då få äfven
konstnärinnor vara med samt ledamöternas kvinliga anförvandter. Då
går det fint till, men äfven lustigt, och efter festmåltiden dansar man
till ljusan dag både akademivalser och opponentpolkor, pokalfransäser
och palettskraps-potpourri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
