- Project Runeberg -  Nya Stockholm /
643

(1890) [MARC] Author: Claës Lundin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXX. I Arbetareföreningen och bland Socialdemokrater

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

våra, vi äkta stockholmares, och då dracks färsköl och åts våfflor
mellan att man sprang sista paret ut eller sjöng en stump till gitarren,
till citran för ännu längre sedan. Det var en stilla idyll i gröngräset
på andra sidan Tyskbagarebärgen. Det var gamla Stockholms
söndagsnöje, långt från stadens trånga gator. Nu ser det annorlunda ut
här. Nu gå breda stadsgator ända hit ut i skogsbrynet. Nu brusar
lokomotivet strax bredvid. Nu ligga här kaserner och sjukhem.
De gamla bärgen äro åtminstone på denna plats jämnade med jorden.
Färsköl känner man ej till. Gitarren är försvunnen. Men nog
händer det, att man springer sista paret ut, att man dukar upp
matsäcken mellan polisens hästar och den rödklädda talarestolen, och
att folklifvet yttrar sig i gladt mellanspel mellan ett tal af Branting
och ett af Palm. Folkmötena vid Lill-Jans, d. v. s. där Lill-Jans
små kojor fordom stodo, kunna vara
lika muntra nu som för femtio och
hundra år sedan, fastän de nu äro
»organiserade» och fordom voro fria yttringar
endast af stockholmarens behof att andas
frisk luft och få sig en munter dag.

I en halfkrets framför talarestolen
planteras de röda fanorna. Mötesanordnarne
samlas närmast tribunen. Snart
ses en af ledarne stiga upp i denna och
göra något meddelande. Deltagarne slå
sig ned i skogen eller skocka sig
bredvid fanorna. Man tyckes icke så noga
gifva akt på talaren. Han försvinner
ur tribunen och efterträdes snart af en
annan. Det går ett sorl genom massorna, Man ser ett ungdomligt
öppet ansigte.

Hj. Branting.
Hj. Branting.


»Branting, Branting!» höres öfver alt. Talaren upphäfver sin röst,
en klar och stark stämma med ett ganska behagligt uttryck, ett flärdlöst,
i formen godt föredrag, utan synnerlig skärpa och ingenting som
fanatiserar hopen, men söker öfvertyga. Fanatismen gömmes till dess
talaren får pennan i hand. I talarestolen är Hjalmar Branting, liksom
i umgängeslifvet, vanligtvis måttfull, till och med blygsam. Men han
förstår att fängsla uppmärksamheten och har, kan man säga,
åhörarne i sin hand. Han är den bildade mannen, i kunskaper och
förmåga öfverträffande dem som höra på honom, och han förstår
att använda denna öfverlägsenhet.

Hans tal afbrytes ofta af bifallsrop, och då han slutat, genljuder
skogen af partianhängarnes högljudda belåtenhet, hvilken nog också

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:53:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nyasthlm/0661.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free