Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NTA TKOLLSLÄNDAN. NlO 1
Sidenswahnska bolaget.
Cain i Uns berättelse.
-linjet var åtor lördag, och föredragen
skulle begynna. Sidensvansarne hade
stretat med aktningsvärd ßit hela veckan i
skolan och ansågo sig vid dess slut ha rätt
att odygdas och roa sig. Alltså hade
Spi-rea i tysthet skaffat hera litet studenthafra,
och de öfriga hade, qvällen till ära, prydt
sig på allehanda sätt. Massc hade gjort sig
en lösnäsa af papper, fastsmetad med
häftplåster. Fritz-Amatus bar innehållet af en
smällkaramell, en nattmössa af silkespapper,
på hufvudet; Eufrosyne ståtade med illa
(|väfd skrattlust i ett par af tant Deas
aflagda brillor; Spirea uppträdde i negligé
med gröna rosetter; Camilla hade sotat sig
i ansigtet och bar Svantes en daskig, blå
mössa pä hufvudet, Svaute hade i brist på
annat, klädt sig i hvita handskar, och Kasse
sjåpade i tant Deas gråa ullschawl. När
klockan slog sex, voro de alla samlade i
matsalen, hvar och en med sitt handarbete,
ocn munnarne gingo med beundransvärd
»lit.
Tant Dea var den qvällen bortbjuden på
konsert och hade med öm oro anförtrott
Mabelle och „de andra söta barnen" åt
Spi-reas moderliga omsorg. När „de söta
barnen" hörde tamburdörren reglas efter henne,
uppgåfvo de som på kommando ett
indiantjut af förtjusning och Spirea stegrade
tumultet genom att placera Mabelle, som hon
burit in fråu tamburen, midt på bordet
bland sykorgar och verktyg.
— Schschsch! — förmanade hon, men
skrattade sjelf åt figurerna kring bordet så
negligén råkade i oorduing. — Schschl man
kan ju inte höra sin egen röst I Ordning i
allt, sa’ tant Dika. Derför föreslår jag, att
\i litet lugna våra upprörda käuslor, innan
Camilla begynner sitt föredrag.
Spirea hade fortfarande ett oförminskadt
inflytande öfver kamraterna, och oväsendet
dampades ögonblickligt. Men det dröjde
likväl en god stund, uman sällskapet „Muntra
munnar" kom sig för att i lugn åhöra
föte-draget om Camillas sonimaräfventyr. De hade
dessförinnan så mycket att anförtro
hvarandra om veckans senaste händelser.
— Tänk, jag fick i dag ett 24 sidors
bref fråu Perpctua Petterqvist, som är hos
sin faster i Uleåborg, berättade Camilla
och framdrog ett. 24 gånger läst, med
åtskilliga plumpar försedt papper ur sin ficka.
— Aha, derför var du så frikostig, att
du bjöd mig till Löfström på förmiddagen,
— skrattade Eufrosyne. Men Spirea såg en
smul ogillande ut.
— Yi lofvade ju tant Dika att, ej alltför
ofta gifva efter för vår bakelselust, - sade
hon, — och det är redan andra gången i
denna vecka som du gjort det, Camilla.
— Men jag gjorde det inte, Spirea, —
inföll Fritz Amatus sjelfbelåtet. — Jag gick
med sidan förut förbi Löfström, fastän det
kittlade i magen af bakelsehuuger. Och när
jag såg Selim Rundelin vika in till Addens
i liörnet, tog jag benen på nacken för att
ej behöfva se honom komma ut med en
karamellpåse i fickan.
Kasse satt tyst och räknade den
fri-märksskörd han under dagen samlat i
skolan. Han hade för afsigt att. i sommar
tapetsera simhuset på Saviuiemi med bara
frimärken och glömde ibland mat och dryck
för siu dyrbara frimärksförsaniling. lian
hade nu 2,599 och grep med begärlighet
märket från Perpetuas bref att fylla
hundratalet.
Masse gjorde dansmästare af styft papper
åt syster Angelikas lille Jens och klipte sig
ibland af misstag i näsan. Svante täljde på
en trädbit af underlig form, som mest
liknade en kolossal snurra. Det var en
nystfot åt moster Sara, förklarade han. De
hvita handskarne voro temligen besvärliga,
men han inbillade sig öfva sig i tålamod
genom att behålla dem på.
Under en paus i det ifriga slabbret
framtog Spirea studenthafran, som möttes med
jubel.
— Nu tycker jag det är tid att begynna
föredraget, — sade hon med en blick på
Camilla, hvars sotade mustascher smittat
ifrån sig längs hela kinden upp till örat.
— Jaha, jag är redo. Allmän tystnad! Om
sällskapet liar något att invända, så äro
mina öron villiga att lyssna till befogade
anmärkningar.
Sällskapet rätade på sig och åhörde med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
