Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
N:o 5
Men dä, blef magistern arg: Det gjorde
jag visst inte, — skrek ban. — Någon af
er niäste lia gömt miua glasögon. Bekänn
genast b vem sora gjort det!
— Nej, nej, skrek hela klassen, —
magistern kom in utan . . .
— Då steg du naturligtvis upp och sade
att det var du, — afbröt honom moster
Sara, som under berättelsen oroligt
betraktat Figge.
— Åhuej, det behöfde jag iute, jag visste
att ingen skulle förråda mig. Vi bruka
aldrig sqvallra på hvarann, ser moster.
Figge såg ut som om han utfört något
mycket berömvärdt.
— Men föll det dig icke in, att det var
både lögnaktigt och fegt. att stå der och
neka? — frågade moster Sara.
— Fegt? Nej, fegt skulle det varit, om
jag genast fallit till bönboken och bekant,
— utbrast Figge ifrigt.
Moster Sara betraktade honom med
verklig häpnad. Hon kände icke de förvända
hedersbegrepp man ofta insuper med
skol-och kamratlifvet; hon trodde att hos alla,
liksom hos henne, var samvetet det enda
rättesnöret.
— Och sedau, — fortfor Figge, utan att
fästa sig vid det stränga uttrycket i moster
Saras ansigte, — sedan letades klassen rundt
efter glasögonen, som belt beskedligt lågo i
min ficka. Och när de ej hittades, fick
magistern förhöra lexan utan och var blind
som en uggla om dagen. Frans Lindström
visade så befäugdt på kartan, att vi ville dö
af skratt, men magistern sade bara: jaha!
så der ja! och var mycket nöjd.
— Så var det också en gång på min
klass, — berättade Augusta. — Ellen
Rothlind hade gömt. undan fröken
Mossbergs pincenez, just då hon skulle
korrigera våra ämueliäften. Hon trodde att
hon glömt den hemma och hittade ej ett
enda fel i häftena . . .
Meu uu blef moster Sara på allvar vred,
och hennes annars så goda ögon riktigt
ljungade.
— Detta skulle jag aldrig trott om er,
om någon annan berättat mig det. Det är
ju att göra afvigt till rätt! Det. är att
förslöa den smula hederskänsla, som måste
finnas i ett barns hjerta, som kommer från
ett godt hem. Att drifva med en lärare,
är det. aktningsvärdt? Att förneka ett fel,
är det eu dygd? Att förspilla en timmes
undervisning genom ovärdigt gyckel, är det
så ni uppfattat era pligter i skolan? Hade
jag varit er lärare, slculie jag sagt: jag vill
ha intet att göra med en klass, som ej har
bättre begrepp om sann heder.
— Meu, moster, det var ju bara raljeri,
— sade Figge, som begynte känna sig illa
till mods.
— Vackert raljeri! Sätt en sotlläck pä en
hvit vägg och siig: det är ju bara oskyldigt
sot, — bur mycket du än gnuggar och
gnider, så qvarstår dock alltid en ful Häck.
Och hur mycket ni än söka urskulda en
liitjn med att den i grunden ej var illa
menad, så sätter den dock alltid en Häck
på er karakter.
Auser du det verkligen vara att värna
klassens heder, när du gör den delaktig i
en osanning? Hvilketdera är bättre: att en,
den skyldige, öppet framträder och säger:
jag har förgått mig, eller att. lärarne få
säga om den klassen: det är en dålig klass,
der finnas gossar som ej ha mod att
bekänna ett felsteg, som kunna ljuga med
öppen panna . . .
— Voj, moster, att du nu skall taga det
så noga. Inte skulle vi någonsin ljuga „i
stort". Och Figge säg djupt förolämpad ut.
— Hvad kallar du „stort," och hvad
„li-tet"? Att förneka eu begången dumhet och
derigenom kasta misstanken på andra
oskyldiga, det är i mitt tycke ett, ganska stort
fel.
— Meu då klassen inte tycker det är
något, så är det väl ej så farligt om uian
tiger.
— Det är en d&iig klass, som tänker så,
— sade moster Sara och drog Figge
närmare sig, — och jag skulle icke vilja, att
du tillhörde en sådan klass . . .
— Men iute tycker du väl, att klassen
borde sqvallra, inte?
— Nej. Men jag anser att den bör ha
nog oförfalskad rättskänsla i sig, för att
ogilla feghet och osanning, hvarhelst dessa
fel än framträda. Kamratandan bör vara
sådan, att den uppfostrar också svagare
ka-rakterer till mod och manlig öppenhet, icke
sådan, att deu underblåser svek och oärlig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
