Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
NYA TROLLSLÅNDAN.
N:o 11
— Och jag har tiggt mig en luftballong,
— smackade Masse, — en sådan som vi
sågo i Köpenhamn. Hejsan! . . .
Bevare oss, Max! utbrast tant Dea
förfärad. — Har du inte hört oin att
luftballonger bruka falla ned i sjöar eller fastna
i träd, eller segla direkte upp till månen . .
Till månen I Så mycket innerligare
önskar jag min ballong Tänk, tant Dea,
så billigt du skulle resa med mig! Bara
behöfva bestå dig mat. Hej, vi skulle sväfva
direkt till taut Dika och taga henne med!
— Nå, hvad önskar Svante sig? —
frågade Camilla nyfiket.
— Jag önskar mig en . . . en . . .
— Kn basun, — ifylde Masse. —
Stackars Fiolina har tappat rösten, som stora
sångerskor bruka, och nu ämnar Svante
börja tuta i basun.
— Tyst du. Jag önskar mig — en
väfstol! — Det sista ordet kom med eu stöt,
som om Svante haft svårt att puffa det fram.
— livad i albi elementer, en väfstol? —
Masse släpte skeden i talriken, så mjölken
strittade honom i ansigtet.
— Jaa, en väfstol| Jag tycker om att
väfva, och Spirea tror jag hat anlag. Jag
har väft damtrasor ät moster Sara på
Lin-tumäki.
— Söta Svante, väf en sidenklädning åt
mig! — gnälde Camilla.
— Och en doffelpaltå åt mig, - sade
Effi och plirade skälmskt med sina runda
bruna ögon. Svante hade nemligen för en
tid sedan spilt skedvatten på hennes nya
paletå, då han skulle försöka utrota några
vårtor från sin ena hand. Och i
förskräckelsen bedyrade ban, att hau skulle förära
henne en ny paletå.
— Ja, ja, vänta ni bara, — sade Svante
upprymd. — Det blir inte mitt fel, om ut
ej fä livud ni önska.
Jag utnämner dig till min hof-väfvare,
— sade Masse högtidligt.
— Och jag beställer ett dussin näsdukar
med bårder, som ej kunna tappas bort,
utlät sig Fritz Ainatus, soiu, sedan hösten
slarfvat bort bara åtta näsdukar.
— Hvad för slag, tappar du bårderna?
— skrattade Camilla. — Vi få lof att sy
fast Fritz’ näsdukar med ena snibben i
fickan, så kan ban ej göra af tned dem.
— Men nu blir klockan fyra, — sade
tant Dea orolig, då bela sällskapet
slabb-rade, så de glömde att äta. Ni komma
för sent, till Lucia.
Skedarne gingo ett ögonblick under
tystnad. Derefter rusade alla upp från sina
platser och stormade ut under vildt
matklapps-slagsmål. Sen bar det af till skolan.
Gossarne gingo till rutschbanan på södra
hamnen att rutscha upp sina sista slantar.
Så kommo de hem ocli tumlade i säng
redan kl. l/2 9-
Följande morgon voro rummen tysta och
toma, och Mina fälde tårar i köket. Tant
Dea gick omkring som en öfvergifven mor,
följd af Mabelle, som slokade öronen och
såg melankolisk ut. Här och der låg en
qvarglömd småsak och sqvallrade om de sju
muntra sidensvansarne.
Tant Dea suckade och begynte vika ihop
sina klädningar.
Hvad mena Sländaus läsare, skola vi
framdeles återse de sju, eller ej?
En ädelmodig hund.
Eu Newfoundlands hund och en gårdvar
råkade i strid på en bro. De voro
grannar och båda mycket godmodiga hundar då
de voro åtskilda, men af okända skäl
råkade de alltid i bittraste slagsmål sä snart
de möttes. Vid detta tillfälle kämpade
hvardera modigt, tills begge föllo i vattnet
Newfoundläudaren simmade genast till
stranden, men gårdvaren kunde icke simma och
skulle hafva drunknat, om ej
Newfoundläudaren åter sprungit i vattnet, fattat honom
vid halsbandet och dragit honom i land.
Sedan dess slogos de båda hundarne aldrig
mera, utan voro de bästa vänner. Kn tid
derefter blef Newfoundländarcn üfverkörd
af ett bantåg. Gårdvaren sörjde honom
djupt och hemtade sig aldrig efter hans
död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
