- Project Runeberg -  Nya Trollsländan / Fjerde Årgången 1888 /
93

(1884-1892)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 12

ILLUSTItKIlAI) BAKNTIDNINO.

93



— Kantänka, hvad du tror dig vara
fliten nåd!

Hiiu tryckte silt kluddiga smällgummi i
nacken på Maren och fick henne nu
vipprasande.

Hvad du är otäck, usch, usch!

Nu flyttade sig Maren bort i andra
rummet. Under en kort stund hördes de
hvardera babbla på med full hals, men så
behöfde Börje ön bok ur sin låda, och det
gick ej utan sammanstötning.

— Ur vägen! — röt han åt systern.

Hon rörde sig ej.

Du kan vänta, tills jng |äst stycket slut.

— Jaså, tror du det? Och i ett nu knuffade
han omkull Maren med stol och alltsammans.

Det höides en duktig duns, ty Maren var
,ej mager och så ett klagande:

— Aj, aj. aj, nil har jag visst, brutit
armen af mig

Börje stod bredvid och såg hälften
skamsen, hälften skrämd ut.

Maren kufvade sig långsamt upp, ty hon
hörde ej till dem, som hade tio i gymnastik
och viil på benen igen, visade hon på
brödrens kind tydligt uog,’ att hon liade armen
i behåll och handen med Det vankades en
klatsch fiir bror Börje, så ljudelig, alt stora
syster kom in för alt om möjligt åstadkomma
helst, en kort vapenhvila.

Solstrålen, på hvars rygg jag fortfarande
satt qvar, gled nu ända fram på den hvita
väggen, och jag plirade belåtet på stora
syster, soin var eu ny bekantskap för mig.

Hon tycktes åtminstone ej försummat
måltiderna, <let var min första observation, och
så gjorde hon ett misslyckadt, försök att se
sträng ut Hennes skrattlust sken tydligen
fram ur ögonen, ehuru pannan var rynkad
för att om möjligt gömma dessa två
förrädare. Men rösten var skarp: den skulle ju
injaga respekt.

— Tyst barn! Hvad iir det for ett
himla-väsen nu igen?

Börje och Maren ville börja försvara sig
på samma gång.

— Nej, jag vill ingenting liöra, — och hon
lade likasom afvärjande båda händerna för
öronen, alldeles glömmande att det just.
varit hon sjelf, som frågat oin saken.

— Jag tål intet sqvaller, det. borde ni
veta sedan gammalt!

Hon såg riktigt snusförnuftig ut., tyckte
Börje och Maren, och så var det så likt
mamma, det. der att inte tåla sqvaller.

Kanske hade hon också en smula rätt all
bannas på (loin; hon var ju stora syster,

Der kommo heller inga protester från de
kifvande Det entoniga babblet var i full
gång igen.

Nu liaile solen hunnit ända fram till
kakelugnen, så jag kunde tilta in i det inre
rummet, der läsandet pågick i all sämja

Jag gjorde tyst mina reflektioner öfver
hvad jag sett..

Det hade kunnat vara ett så vänligt
förhållande mellan syskonen, om de blott helt
litet be herskat sig sjelfva och ej alltid
uppsök! hvarandras svaga sidor, dm Maren ej
varit så riidd om att, som den äldre, alltid
få ha öfvertaget öfver brodern, skulle hon
säkert i sjelfva verket haft det ofiare än nu.

Börje äter var retsam och bråkig; ban lät.
Maren så sällan vara i fred.

Och stora syster sedan. Hon hade också
sina fel. Om hon varit mildare, mera
kärleksfull och aldrig användt sin makt annat än
i nödfall, så skulle hon säkert verkat
förädlande pä de sina. Hon kände nog sjelf sin
oförmåga att leda andra, och hon hade lärt
sig inse, alf konsten att bekläda deu plats
soin i hemmets kungarike kallas stora syster,
är mycket bådo svårare och ansvarsfullare,
än de små undersåtenia kunna ana.

Och så såg jag ännu någonting, der jag satt
hopkrupen på solstrålens rygg, och det var
en försoningens kyss mellan två ångerköpta
barnahjertan Men den var säkert ej
ämnad för mig att åse, ty pojkar bruka ju vara
rädda att bli beskylda för sådant.

Och hvad jag hörde dervid hör till dessa
fina röster i naturen, hvilka eu klumpig penna
som min icke kan återgifva.

Om lifvet engång skall formera den Ini
nog för sådant, det vet jag ej: men Ond
gifve det! Huth ....

itu-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:34:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nyatrollsl/1888/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free