Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
N:o 12
Ett ryktbart tärningskast.
(rl\
]|2?land ile historiska föremål, som förvaras
i det Hohenzollernska muséet i Berlin,
finnas också två tärningar, af hvilka deu ena
är klufven. Till dessa tärningar anknyter
sig följande berättelse.
Kurfursten af Hohenzollern var år 1675
i krig med Sverige. Ilan satt en afton i
sitt tält. medan några officerare utanför
för-drefvo tiden med tärningsspel. L)å kom en
trupp soldater in med två desertörer, som
nyss blifvit gripne af förposterna. Det var
två bröder, som för någon tid sedan i
hemlighet deserterat från regementet. De sågo
käcke och modige ut. Kurfursten betraktade
tlein länge allvarligt; så frågade han dem,
innan ban underskref dödsdomen, hvad som
förmått dem att rymma från hären.
Den äldre berättade:— Då vi begge blefvo
utskrifna till soldater, blef vår gamla tnor
ensam i Verlden, vi hade varit hennes enda
stöd. Vi skickade henne vår lön, som i
början var nog för hennes underhåll, men sä
blef hon sjuk och sände oss bud, att vi måtte
komma hein, så hon finge se oss ännu en
gång innan hon dog. Vi visste, att vi denna
tid, då det hvarje dag kunde komma till
drabbning, icke skulle få tillåtelse att resa,
och dä beslöto vi oss, för att uppfylla vår
mors önskan, att desertera. Gud var
bann-hertig, ban tog henne icke ifrån oss. Under
vår vård återfick hon lifvet, och nu ha vi
kommit tillbaka för atl få vårt straff.
— Jag vill tro er, — sade kurfursten, —
och skulle gerna förlåta er, men i denna
tid kan en så stor förbrytelse icke blifva
ostraffad. Vi måste göra ett slut på detta
ständiga deserterande. Jag vill för er mors
skull benåda den ene af er; den andra skall
skjutas i morgon bittida.
Nu uppstod en rörande strid mellan
bröderne om, hvilken som skulle falla för kulan.
Den äldre ville, dö, för det den yngre hade
längre tid att lefva. — Mor älskar dig mest,
sade ban, — hon skulle sörja mer öfver
dig, än öfver mig.
— Nej, nej, — utbrast den yngre, — du
är starkare, klokare och driftigare, än jag,
du skall kunna vara mera för vår mor än
jag. Hon kan ju icke lefva allenast af min
| kärlek.
— Det är nog, — sade kurfursten rörd.
— Kom hit med tärningarne, herrar
officerare, desse tvä må kasta lott om sitt lif,
då ile annars icke tyckas komma öfverens.
Den, som kastar det mindre antalet ögon,
skall dö.
Den yngre brödren grep bägaren med
tärningarne, skakade den och fick — två
gånger sex ögon, högsta antalet.
— Gud ske lof! - utbrast den äldre och
tog nu tärningarne i sin tur. Då dessa föllo
gick den ena i tu och vid sidan af de två
gånger sex ögonen låg dessutom en skärfva
med ett öga på.
Der var dödstystnad i tältet.
Kurfursten blottade sitt. hufvud och sade
lörd: Det var en vink IVän (Ini|. Ni ären
benådade begge två.
Pren unn eran ter nes sida.
När sommarn kommer.
Skönt ilot iir, när sommarn kommer
Med sin varma, ljumma üägt,
Kär naturen äter klär sig
I sin nya. gröna drägt.
Dä srnft blommorna sig öppna,
FAgelu sjunger, glad och fri,
Och uti lians vackra visa
.litlilamle instämma vi.
Och när lärkan sina driller
Uti ljusa rymden slår,
D& törnimmer man blott glädje,
Ocli af sorg lins inlet spår.
Agnes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
