Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 11 ILLDSTllERAD BARNTIDNING. 119
kaile lilla Molly, som plötsligt käntle sina
bara fötter vidröra något kallt och vått.
— Tyst, hain!
— Nej, men mamma, so . . . det är ilet
stora ölkruset . . .
Ölkruset? Modern slog ihop händerna ocli
skyndade fram till skänken. Nu begrep hon
hvad skottet var, som sårat den ryske
soldaten. .la, så var del verkligen. Der stod
roten och upphofvet till all denna
förskräckelse. Det väldiga kruset med sitt nyssbrygda
öl hade råkat i jäsning, halsen hade
sprungit sönder och den stora träproppen hade
med en kulas kraft flugit genom
fönsterrutan rakt i pannan på den utanför posterande
vakten. Den fredälskande magistern, som
1 aldrig velat göra en fluga för när, drog en
suck af lättnad. <Iffjceren utbrast i skratt.
Så mycket bråk för ett sprucket ölkrus!
Molly stackare begrep ingenting, der hon
stod på golfvet i bara pajtun och stora
ull-vantar ]iå händerna.
Men den långe ofticeren gick till skänken,
slog i ett glas af det. skummande Öl, som
ännu var qvar på bottnen af kruset, och
nickade åt Molly: liten rask flickas skål!
— Sedan lyfte han upp henne och kysste
de runda röda kinderna.
Snart låg Molly åter i sin lilla. bädd.
När fadern för andra gången sade godnatt,
hviskade hon: rappa, — var det der krig?
Prenumeran ter nes sida.
En färd på Uleåelf.
Till (övat vill jag berätta hvilka alla som voro
med om färden Jo, der voro Vanda, Anna, eu
hundvalp och en katt. Anua var styrman, och
Vanda rodde, lluudeu Kransi och katten Pulln,
voro pasagerare. Först gungade biten lör
Lai-ues vftgor, hvarunder de fyrfotade som voro
ombord, rullade frän ena ändan af farkosten till den
andra, och Vanda tänkte, att Kasse och Masse
Himmelstjerna måste aj01’’ Jnst samma sätt,
när de reste öfver Östersjön. Mon när oliven å
ter blef lugn, och man af Laiue ej kunde se
något annat än en rökpelare i fjerran, blefvo
passagerarne mycket lifliga. Do vandrade öfveralt
omkring i båten. Kransi bet Vanda i benet, och
Pulla styrde sina steg emot Anua, satte hufvudet
på sned" och lät höra ett ljudeligt ,,Mi»n " Sedan
stälde ban sig på båtkanten, och hade så när
fallit i vattnet om ej Kransi fattat tag i hans ena
ben. Nu uppstod en het strid. Kransi bet
katten, och katten klöste Kransi. Slutligen kastade
sig den stackars Pulla i eltven, och sam till land.
Nu började Kransi att anfalla Vanda, lian bet.
henne i fingrarne, så blodet ranu, rel hennes
strumpor ocli gungade på hennes skor, och det
var alldeles omöjligt att iå bugt p;\ den skälmen.
Då beslöts att sätta honom i land. Delta skedde,
men den förskjutue Kransi tillstälde nu en faslig
musik på stranden och var nära att skrika sig
hes. Styrmannen vände då båten och satte i
land. Sedan stego flickorna ur båten; men knapt
var Anna med ena foten på det torra, förr än
Kransi rusade på henne och bet henne af alla
kräftor. Då tog Vanda houom i famnen. Han
bet och läktade med benen, men det halp icke.
Vanda släpte ej sitt. tag innan Anna var ur
synhall. Sedan gick hon hem, efter det hon åter
gifvit Kransi friheten. På trappan fann hon Anna
drickande eftermiddagskaffe och det dröjde oj
läjjge innan Vanda gjorde henne sällskap.
Agnes.
Bref under vingen.
Allra käraste Maiju i Vasa.’ Hjort lig tack lör
din allra som käraste helsning! Det var rätt
hyggligt af dig att du mindes din gamla
kamrat, fäst hon varit eu sådan padda och i j tagit i
pennau sedan jag vet ej när. Du ser ilork att
jag ännu lefver, fast man visst kunnat frukta
motsatsen. Helsa så hjertligt Alta gumman och
stig, att jag hoppas, det vi nu i vinter oftare än
i fjol hinna vara tillsammans. Du kommer junn
åter till skolan; ocli skulle icke Huth äfven
komma till H:fors under vintern?
Det var ju nära på att jag skulle fått se Agnes
i våras, men jag var litet drölig al mig. Det var
dock ej godt, skall du tro, att så kunna afpassa
sina steg, att de skulle hinna öfverallt, tv jag
hade verkligen .femton jern i elden." Dä år det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
