Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sådan var Japliet alltid. Det rådde
öppen fejd mellan honom och lita, men hon
vågade aldrig resa sig upp emot honom,
han var så mycket större och dessutom
pojke. Han skylde på henne alla olyckor
lian sjelf varit skuld till, och hon försökte
ej ens att rentvå sig. Ilan tog utan krus
ifrån henne de slantar hon någongång
erhållit vid grindarne eller genom att plocka
I lär ät. prestens, och hon försökte ej göra
motstånd, lian sönderref de granna bilder
bon fått af prestgårdsjungfrurna och som
hon förvarade som sina dyrbaraste skatter,
och hon klagade ej. Men hon hatade
honom, hatade honom så, som ett uselt,
för-trampadt barnalijerta kan hata. Ingen hade
lärt iienue kärlek, hon visste ej, att det var
synd att hata.
En vän hade lita dock, och det var
går-deus svarta katt, Mirka, som hon lärt att ej
fånga fåglar. Hon kunde sitta långa
stunder med Mirka i famnen, de voro hennes
sällaste ögonblick. Och då hon ibland lade
Mirkas tassar kring sin hals och lutade sin
kind mot hans mjuka skinn, lick hon
plötsligt. en lust att gråta, gråta af glädje öfver
alt ha någonting att hålla af och smeka.
Mirka sof med henne om natten, och hon
delade sin usla föda med deu stackars
utsvultna katten. Men bon var rädd, att
Japhct skulle märka hetmes ömhet för Mirka,
ty han skulle, för att reta henne, säkert
gjort Mirka illa.
Borta i hyn bodde tn Hicka, som kallades
Stryk-Lotta, emedan bon brukade tvätta och
stryka åt prestens. lloti kunde läsa och sä
beslöt hon en dag att åtaga sig litas
buk-liga uppfostran. Värdiuuau på lsoinäki, der
lita bodde, var med om saken, och sä
skickades lita till byn två gånger i veckan för
att lära sig abc." Hou lick en trasig abcbok
och en gammal katekes från prestgärdcn och
ur dem skulle bon nu under Lottas ledning
begynna insamla vetandets skatter. Men
heu-ucs stackars hufvud var sä mörbultadt och
förslöadt af misshandling, att det ej ville
rymma Lottas lärdomar. Häröfver blef Lotta
ond och gaf lita en duktig bastonad med
alnstickan, för att hon skulle mintias bättre
uästa gång.
Och lita tänkte på Lottas alnsticka och
kraftiga arm, tills hou var alldeles förbi ai
fruktan och ångest, och bokstäfverna trillade
för hennes ögon värre än förut. Hon satt
vid lilla Emmas vagga och rörde den med
foten, medan hon bådo katekesen på sitt knä
och halfhögt upprepade: A-b-e-1, Abel.
B-a-b-e-1, Abel . . abel . . abel . . abel . .
Längre kom hou ej.
1 detsamma kom Mirka fram I ill henne
och hoppade upp i hennes knä. Hon glömde
lexan och begynte klappa och släta Mirka,
tills ban somnade hos henne. Och litas ögon
blefvo också tunga, hou lutade hufvudet mot
Mirkas pels och somnade.
Japliet kom in i stugan och såg gruppen
vid vaggan. Han kunde ej låta tillfället gå
sig ur händerna att förarga lita. Tyst smög
han sig bakom henne och ryckte Mirka
omildt ur hennes famn, så att hon vaknade.
Utan att rätt veta hvad hon gjorde, gaf bon
Japbet ett häftigt slag i ansigtet. Han skrek
af smärta, kastade henne omkull på golfvet
och slog henne gång på gång. Hennes kropp
skälfde under slagen, men hon tänkte mer
på Mirka, än på sig syelf och, då han ett
ögonblick släpte henne, flög hon upp, tog
Mirka i sina armar och störtade ut. Ilan
efter med gnistrande ögon, och så blef det
en jagt kring backarne, som när ett
blodande djur undflyr sina förföljare. Med
Mirka tryckt tätt intill sig, sprang lita utan
att se framför sig. Hon var lätt på foten
och fruktan bevingade hennes steg. Hennes
i ara fötter sårades mot stenarne, hennes
trasor snärjde sig i buskar och träd, men
hon sprang alltjemt framåt, med Japliet tätt
bakom sig.
Slutligen snafvade hou, ocli ban upphann
henne. Med ett elakt glädjerop slet han
Mirka ur hennes annar och kastade honom
så våldsamt mot en steu, att lian blef
lig-| gaudfi orörlig. Derefter sprang ban sin viig.
lita kastade, sig snyftande af raseri ned
bredvid siu älskling. Hon skulle i detta
ögonblick kunnat, slå ihjäl Japhet, så hatade
hon honom. Hela hennes varelse var i
uppror, hon kände något af eu tigrinnas raseri,
i fråu hvilken mun sliter hennes ungar.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
